Nä nu ska vi inte vara sånna, nu ska ni dricka sprit!

Mina bröst har blivit vindögda, står rakt ut åt olika håll. Färgen på naglarna flagnar i kanterna. Jag önskar mig en rasslig sångröst med höga toner och djupa dalar. Jag längtar efter J's varma kropp. Efter hans leende i mitt. Längtar efter snön under min kropp. Enzos kalla päls efter nattpromenaden. Jag längtar ibland efter ensamheten och tystnaden, men så fort jag har den så längtar jag tillbaka igen. Jag äter chips i sängen när jag vet att jag egentligen inte borde. Vet alltid bättre men gör sämre. Undrar hur julöl smakar hur man rimmar årets viktigaste paket till mamma om man är en dålig hemmafru för att man inte gjort knäck eller inhandlat en enda julklapp. Undrar hur man gör. Hur gör djur? Vem är jag sen? Vad förändras vad blir det samma? Tänker på det nya året, funderar ut löften som är rimliga. Löften är till för att hållas. Aldrig börja röka. Är ett. Aldrig sluta sträva. Är ett annat. Våga växa. Bli kickass och klä mig i lacktights som ger min rumpa rättvisa.

Feber och yr och chipssmulor innanför tröjan.

Gymnastik

Yello!

Laddar ni inför idol?

Det gör jag!

Har gjort iordning hejaramsor och fått med J på första parkett trots lite motvilja.

Men först, supper och leta rätt på tofflorna som enzo har gömt undan någonstans.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH GUUUUUUD JAG DÖÖÖÖÖÖR!

Speed date i förkväll, värsta jag sett!

Gammal gubbe som flirtar med gamla tanter.

Vill lägga mig under en kudde och skrika, men något i mig fortsätter kolla


k-a-n-i-n-t-e s-t-ä-n-g-a-a-v

m-å-s-t-e-b-y-t-a-k-a-n-a-l

h-j-ä-l-p-m-i-g

Uttråkad, uttråkad, uttråkad.

J ser på något program om hus och i min kropp kliar det. Inuti, inuti(!!!) kroppen! Förstå känslan!

zsa zsa zsu

Varför är 50 procent av alla killar i Sex and the city fula för?

Och varför i hela världen dejtar Carrie den där jävla ryssen för? Han är ju ful! Talanglös och ser ut som en mutant i sin sidenmorgonrock.

Jag gillade Aidan bäst. Men Big tog täten, å efter filmen är han min favorit.

Nu får den andra filmen inte förstöra det för mig, jag orkar inge mer.

Jag och J har soffmys och kollar på Bond. Haha, Bond! Vilken jävla kille.

Fick ett sms av Josef, ett kedjesms! Finns det sådana fortfarande, och vem är det egentligen som skickar ut dem, förutom Josef då? Jag och mitt paranoida huvud var tvungen att vidarebefodra det till, tio, kompisar. Önska dig något, och skicka det till tio vänner, det kommer slå in, om du inte gör det kommer det bli det motsatta. Jag önskade att jag skulle vara frisk och må bra. Och sen satte det igång. Tvångstankarna. Skickade det till E, haha henne blev det också fart på, hon ville leva! Haha roliga odds. Att leva eller att icke leva. Jävla Josef. Men han kände likadant. Är det skrock eller vad är det egentligen? Paranoia?

Har J's mage som databord. Datan åker upp och ner, upp och ner. Om jag sneglar över skärmen ser jag världens finaste ansikte. Det är alltså en spegel där.

Enzo är klådan själv. Kommer in till vardagsrummet med små tussar som sticker upp på ryggen. Busted! Gnagarn. Snart blir det tratten. Han ser så rolig ut när han går runt med den där rymdhjälmen. Och så går han in i allt. Inklusive mig. Ramar mig från sidan liksom.

Jag och mina killar har en fin kväll, och jag kommer vara frisk resten av min tid på jorden, det vet jag, för det stod det i det där smset.

Godnatt och trevlig kväll kompisar!

Läser Foer, Ericsdotter, Ardelius, årets kärlekshistoria!, rysk poesi, tysk poesi, undanlagd poesi, min egen, andras, men inget händer!

Hur gör man då?

Bara skiter i det?

Ler gör jag i alla fall. Hemlighetsfullt.

I love you also means I love you more than anyone loves you, or has loved you, or will love you, and also, I love you in a way that no one loves you, or has loved you, or will love you, and also, I love you in a way that I love no one else, and never have loved anyone else, and never will love anyone else.

Om ni inte sitter hemma och kollar på idol så ska ni lyssna på den här låten

dvs om ni dricker sprit och satt på er festflugan

kör nu!

wolws

Jag lyssnar på powerballader, börja rycka i flickhjärtat när Westlife klev in på scen i idol. Tänker på S. Var det inte hon som hade en crush på han den mörke, korte? Och en av E's favoritlåtar var väl en Westlifelåt. Var det så? Eller är det jag som gärna vill minnas att det ska vara så?

Tove måste väl vinna? Det bara spritter i henne, hon är så söt. Jag tror att jag hade kunnat vara ganska bra om jag var med. Fan vad jag skulle sprattla. Jag hade sjungit en Bon Iver låt. Och så hade juryn sagt att det var ett dåligt låtval och då hade jag i ren protest sjungit en till Bon Iver låt nästa vecka. Jag skulle förresten kunna sjunga alla deras låtar, för alla är så äckligt bra. Gick runt hela morgonen och lyssnade och nynnade och gestikulerade med handen sådär som Tove gör.

Bon Iver hela dan. Så ska det va!

Annars har vi hängt upp en julstjärna i fönstret. Det gick sådär. J sa att jag inte fick dra, men jag drog för det gåååååår ju inte annars! Det är roligt när jag och J gnabbar. Han suckar högt och jag säger att gör det själv då! Och så suckar han högre, och så marscherar jag ut ur rummet, sen börjar jag fnissa inne i köket. Tycker det är kul att fightas lite. Man får ju straffknulla efteråt, så det är det värt.

Haha. Jag är så trött, borde inte få ha en blogg. Men det här är en tourettesblogg. Kan alltså inte rå för det.

Har förresten tagit ställning. Imorgon blir det sprutfest!

Haha. Nä igen.

Jag ska vaccinera mig. Jag är helt plötsligt livrädd för svinisen och tänker hålla den borta så länge det går. J är dock övertygad om att han är resistent. Blir väl jag som får klappa honom på en kokhet panna om några veckor och hyscha honom till sömns. Lillgubben min.

Jaja, här har ni i alla fall mina favoriter, i en svarttaxi åkandes runt runt i London. Fint som snus.

http://www.blackcabsessions.com/sessions.php?id=1212749488

Det har varit en fin dag idag. J kom hem med blommor och pussade mig på munnen.

Jag är knäsvag.

Och slut.

Håll käften, nu dricker vi sprit, fucking jävla ohälsa

De mest deprimerande stunderna i mitt liv just nu, är när jag vaknar innan det har hunnit blivit ljust ute, vänder mig om och min hand söker hans hand, men hittar den inte, och i panik slår jag upp ögonen och förstår att han redan har klivit upp och gått till jobbet.

Eller som imorse. När han glömmer hejdåpussen och stänger dörren och kvar ligger jag i något slags novembermörker och försöker blunda, men det går inte och ingenting i min kropp vill samarbeta med min sömn, så istället ligger jag klarvaken och tittar upp i taket och lyssnar på Enzos klor mot parketten och kommer på mig själv att sakna honom så mycket så att det gör ont, och ändå är han bara några timmar bort.

Jag är helt förlorad i dig.

aloaloaloalo

Jag känner mig vuxen!

Jag känner mig som en tjackpundare!

Jag känner mig glad och speedad och jag kan inte hålla käften!

Jag känner att mitt huvud går på högvarv and I like it!

Snart kommer jag börja tugga fragma

på taket bakom bond street

state of flux

Heads will roll

Hej kompisar!

Jag ligger i sängen med två olika strumpor och trampar i takt till papillon, dunkar igång teliaskallen igen. Herregud vad det finns mycket att lära sig. Jag som är teknisk - är inte alls teknisk innanför de väggarna. Jag fattar ingenting och så går det upp för mig och jag tycker att jag fattar allting, sen så är jag lika jävla lost igen. Men jag är glad, för jag tror att det här kan bli bra. Jag trivs med de som jobbar där och jag känner äntligen att jag är tillbaka igen, får pussa min älskling på pannan innan jag ska på jobbet och komma hem och med all rätt känna mig helt slutkörd. Min chef är som en fröken. Alltså på det sättet att man vill fråga om man kan få hålla henne i handen när man ska gå till maten. En såndär fröken som man beundrar på avstånd och önskar att man hade likadant hår som. Man blir invaggad i en trygghet hos henne, å det är skönt. Jag känner prestationsångest gånger hundra, men vet att det är okej att göra fel och ingen hugger mig i ryggen för det.

jajajjajaaj skitsamma

nu ska vi laga korvstroganuff, det kommer bli våra barns favoriträtt oavsett om de vill eller inte, förövrigt kommer våra barn alltid vara smutsiga, i alla fall om J får som han vill, han säger att smuts är bra, smuts är rätt. Face in the mud. Hejdå!

Det är alltså inte jag och Petri som nuppar

bara för att klargöra

suck

Petri säger att jag får urinvägsinfektion för att vi nuppar för mycket


så vi får helt enkelt sluta med det då

Hans händer ser ut som fåglar i ljuset mot tapeten och hon älskar honom

Jag plöjer greysavsnitt och försöker vaggas in i någon slags sömn. Vill att J ska komma hem och skeda mig. Och så vill jag äta något. Cravings!!!

Fyfan vad jag avskyr Josefin Craaford! Det bara bubblar upp inom mig när jag hör henne prata. Hon har så extremt jobbig röst och verkar totalt ointelligent. Det är sånt här jag funderar och stör mig på om nätterna. Japp, så mycket besitter min hjärna efter 00. Annars försöker jag fortfarande få ihop min bok, men det går sådär. Sådär = tre utsuddade meningar och ett avslut med KUKJÄVLASKIT. Jag vill vara klar nu. Med den där boken. Nu, vill jag vara klar. Och så vill jag segla på författarvågen och drömmen och slippa vrida mig i sömnen för att jag tappat bort orden som jag en gång hade(!).

Eftersom ingen kom så fick jag steka köttisarna själv.

Smakade sådär.

Och nu har jag feber.

Tycks synd om mig!

Bara lite!

fin helg med fint folk

Pusssssugen

Hey ho let's go

å stek köttbullar åt mig är du snäll

Vore så snällt om någon bara kunde komma hit och steka på lite och koka mackisar till mig. Jag avlider i urinvägsinfektion snart å jag vill verkligen inte lämna soffan för här har jag det så varmt och skönt å så är det vänner på tvn.

J kom hem kom hem kom hem KOM HEM! Jag behöver gosa. Jag behöver fylla den totala goskvoten ikväll å Enzo behöver gå ut och jag orkar verkligen inte. Urinblåsan hänger liksom fast i trådar och varje gång jag går så studsar den i trådarna så hårt så att den nästan faller av. Ja, det är lite obehagligt.

Jag behöver pussas!

Åh vad jag vill pussas!

Skynda hem!

Swissssch så var min weekend i Stockholm över. Tillbaka till vardagslunken och Sundsvall. Känns fint. Jag gillar Stockholm men tycker det har varit skönt att sjösätta mig i lugnet. Det är så mycket stress överallt. Jag kände mig som en bonde. Glömde bort att jag ju nyss varit i London och levt exakt likadant, fast trängre och än mer stressigt. Då kände jag mig genast glammigare och sträckte på den långa ryggen. Sen glömde jag bort det igen och kände mig som en riktig norrlänning som knarkat älg.

Tack mina fina vänner för att ni är så snälla och trevliga och tycker om mig så som jag tycker om er.

Ikväll gäller det!

Jag och J har dragit in yatzyn i vardagen. Här snackar vi high level yatzy! Vi spelar om allt. Allt! Vem som ska ut och gå med Enzo, vem som ska blanda dipp, vem som ska dammsuga, suga, laga mat, diska, ge massage, dricka sprit, dansa sexigt osv osv osv

Nu ikväll är det the final game. Vi ska spela om vem som måste gå ner till klippturken imorgon och klippa sig för 149 kronor, innan vi åker vidare till El Stockholmo. Ni är välkomna att betta.

Men ni ska veta att jag har en extrem smidighet i fingrarna och grym kastteknik, jag spelar alltid mina kort (tärningar) rätt och får minst ett yatzyslag per omgång. Lite heads up bara.

Om jag inte sätter den där lilljävlastegen ikväll så kastar jag fan ut tv;n eller J från balkongen. Yatzy är för oss inget myspys, yatzy är djuriskt och på största jävla allvar.

Låt bäste man vinna, låt sämste kläs i hockeyfrilla!

Mötte upp med Petra och drog till de gamla fotolokalerna och kände in studion, det är något med mig och den där studion, jag liksom draaaas in i den och huvudet börjar snurra, jag vill börja fota porträttbilder igen! Å det ska jag!

Jag och Pedur på nya äventyr. Precis som då, fast nu.

Å på fredag åker vi till bästaste Elina, och jag ska borra in mig i hennes blonda hår sen dregla på hennes huvudkudde och förhoppningsvis, visa spirorna och dansa till elektriska toner på berns. Vinet ska rinna!!!

Ä ja blå på tungan?

Jag är så sugen på en latte att jag är nära att gå ner själv på stan för att sätta mig ner och dricka en, eftersom ingen av mina vänner kände för det.

Men någonstans tycker jag att det känns sorgligt. Jag tycker det är sorgligt att gå på bio själv, restaurang själv, fik själv, jamen ni vet. Och jag vet inte varför jag tycker det, för någonstans tycker jag att det känns väldigt logiskt att göra saker själv, för att man känner för det precis då. Men jag vet inte hur många gånger jag inte gjort en grej som jag verkligen velat, bara för att jag var rädd att jag skulle se ensam -och just det, sorglig ut.

Jag började bearbeta det i London. Där åt jag frukost själv på mysiga fik, drack kaffe på mysiga fik, åt en god middag på mysiga restauranger, och jag kände mig precis det, mysig. Och självständig! Och hejhärsitterjagmedenkaffemellanhändernaochsersåextremoräddochskönut!

Men så kom jag tillbaka hit och kan inte göra det. What is that all about, egentligen?

Nä så istället för lite onsdagsmys (jag har förövrigt gått runt hela dagen och trott att det varit tisdag, ja jag är disträ och väldigt förvirrad), så viker jag tvätten. Och plockar ur diskmaskinen. Och bäddar sängen. Och rastar doggen. Och plockar upp kläder. Men sen blir det onsdagsmys med mysigaste Ester, lite film och måla och leka med katten och barbien och klä ut oss och sådär.

Just det, mys mys mys!!!!

tisdagspepp

Att spruta eller inte spruta, det är frågan

Jag känner mig helhängig omvartannat med halvhängig, mest hela tiden. Har jag bara överdoserat med sömn, eller är det något fel på mig? Är det inte magen så är det ryggen, är det inte huvudet så är det feber, är det inte måilla så är det tröttheten. Nej, jag är inte hypokondriker, men känner mig flunsig. Som att det bara väntar på att bryta ut. Please let it be svinisen. Skulle vara skönt att få det överstökat, säger jag nu, och kommer därför förmodligen att sluta i en respirator.

Sen var det ju det där med att vaccinera sig. Ska man? Om jag ska vara ärlig så är jag varken rädd för vaccinet ELLER svinisen. Jag bryr mig liksom inte. Bekommer mig inte, har knappt uppfattat mediahysterin. På riktigt alltså, jag har ställt mig utanför det och tror varken på ditten eller datten eller tratten eller ratten. Jag känner bara att händer det så händer det och får jag en spruta så får jag en spruta. Jag är inte rädd för vaccinet i sig, jag tänker mest att jag inte orkar fara till sjukhuset för att göra det, där är jag så mycket ändå. Sen så tänker jag i nästa sekund att jag är en jävla idiot som tänker att jag inte orkar. Tänk så skönt för de som faktiskt är i riskgruppen som slipper få mina svinisbakterier, för att jag faktiskt vaccinerade mig. Åh allt är en fråga om att ta ställning eller inte. I dessa dagar gillar jag inte att ta ställning.

Pelle är i alla fall övertygad om att han haft svinisen. Mamma blir nästintill förbannad och säger att det har han inte alls haft, och så drar diskussionen igång. Mamma säger att det är jättefarligt, Daniel som inte har slagit dövörat till säger att allt bara är fabricerat, Peller sitter på snedden, men i och med att han redan haft svinisen tycker han att det känns bra och att han kan andas ut. Han menar på att det är lika bra att få skiten, så har man det avklarat. Lite så tänker jag också. Men han tar det ett steg längre. Förklarar för både mig och mamma att han skulle kunna slicka någon för att få svinisen. Att han råkade glömma ordet på är en annan historia.

Sen blir han sjuk dagen efter. Jag vet inte vad Pelle valde att göra mellan fredagen och lördagen, men vi kan ju konstatera att det funkade.

Så frågan är alltså egentligen

att slicka eller inte slicka?

hans gamla unga hand

Snart fyller min älskling år! Jag tisslar och tasslar om hans present och är orolig att han inte ska gilla den. Får spela på charmen om inte annat.

Det här med J's ålder tycker jag är fascinerande, för det är liksom ingen som kan sätta den. Man kan inte veta riktigt säkert hur gammal han är. Sen så förstår jag att bredvid mig och mina ögon som gapar tomt av visdom, ser han förstås yngre ut.

Men jag blir alltid lika full av skratt när det händer, när någon tar honom för strax över tjugo strecket. J, 20, Ha ha! Ha särskrivning ha. Ja, jo, inte så att han ser gammal ut, för han ser oförskämt ung ut, det ska vi inte sticka under stol med (Vad menas egentligen med det förresten, vad sticker man under stol?) , men det är bara för att jag är så galet medveten om hur gammal han är och har alltid tyckt att det har varit lite hett. Gubbhett.

Skitsamma.

När vi var på systemet för att köpa vin (Läs; jag, köpa vin), så visade jag leg, inget konstigt med det. Men så sneglar systemettanten på J, topp till tå, och ber även han om legitimation. J hoho;ar sig lite, tar inte fram något leg såklart då han tror att tanten skämtar. Men hon är gravallvarlig. Grav. Allvarlig. Nä då blir det inget köp för er. Så vi fick gå ut tomhänta. Haha är inte det kul? J som ligger över 30strecket blev nekad köp av alkohol, trots att det var jag som skulle dricka den! Hon menar då alltså på att han skulle vara under 20 och att jag langade, HAHA!

En annan gång träffar han pappas pingla, hon tycker han har väldigt fin bil och frågar honom om det är hans mammas och pappas. HAHA! Hans mammas och pappas!

Och ny fyller han alltså gubbe, tippar över strecket. Tur att jag älskar honom lika mycket för det, om inte mer. På hans födelsedag ska jag köpa ut massa sprit till honom och sen så blir det spritfest!!!

Åh mitt lilla kvalster

Måste. Dammsuga. Måste.

Enzo är dammallergiker! Just typiskt, att den som dammar mest och fäller mest är den som är mest allergisk.

Tycker egentligen att han skulle få dammsuga upp allt det här håret själv, men jag har förstått att det är ett näst intill omöjligt projekt.

Annars hade ju det varit ett grymt trick att lära sin hund. Dammsug! Å så bara står han där med dammsugaren i näven och slutar inte förrän alla rum är rena och så får han en liten godis på det. Nu har Enzo dessvärre aldrig lärt sig det, så jag får nöja mig med att han är så jäkla go och alltid håller mig sällskap och gosar med mig när jag både minst och mest förtjänar det.

Fototriss - porträtt

Nu har jag lättat hjärtat.

Hohohohohohohohohohohohoho

Är det förresten okej att gå runt naken hela dagen?

För det gör vi i det här hushållet.

Dessvärre är fönstren väldigt exponerade här. Tuttar och discosticks, fri entré, kom bara förbi runt morgon, eller förmiddag, kväll funkar också, tidig kväll eller sen kväll, eller närsom egentligen. Baksidan eller framsidan funkar bra, varmt välkomna.

Let's get naked

Sitter naken i sängen och tänker så att det knakar

Vad ska jag klä på mig? Det här är mina vardagsproblem. Vad vill jag ha på mig? Svart? Vitt? Rött? Nä. Svart? Ja, klassiskt. Safe. Jag är så jävla safe. Skittråkigt. Måste piffa upp mig lite, färga håret rött och måla kattögon.

Men inte idag.

Jag och J ska ut och segeräta. Jag fick jobbet! Nu kan ni släppa ut tummen ur den svettiga, stängda handen. Jag är alldeles varm och glad. Och hoppas verkligen att jag ska kunna gå runt i dem där stora skorna, det är svårt med nytt men kul med nytt och spännande med nytt. Nu blir det nytt för hela slanten! Hela, hör ni det!

Men först en segerdusch. J ska segertvålainmig och sen ska vi segerkläpåoss och segerdrickavin.

This is the day of seger. Jag besegrade tofflorna och arbetslösheten! Nu får ni hålla tummarna igen för att det här ska gå bra och för att jag inte ska få sparken på en gång. Håll.

Pelle och Josef tog precis farväl efter mellis med oboy och rostade mackor, så lite yatzyspel och autotune sång.

Nu ser jag på greys anatomy och kan inte för mitt liv förstå varför jag slutade se på det!? Jag kommer ihåg hur jag spenderade timme efter timme framför datorn och grät så förtvivlat att jag hulkade mig och snorade och hade svårt att komma tillbaka till vardagen efter att jag sett det. Som när Grey höll på att dö. Jag orkade inte mer. Jag grät så mycket så att det flimrade för ögonen.

Ja.

Kanske därför jag slutade.

Dum idé att börja igen.

I'm gonna have your baby

just nu är det här min bästa gå hemma låt och lyssna högthögthögt

ja du har ju gått från kina så du kan ju gå en bit till

Jag gillar Kjell Bergkvist, han är skitkul!

kompott

tittycity

jag sitter och tittar på tuttar

arwens tuttar

tutte ett tutte två

här snackar vi fantastiska bihang! Jag upprepar; fantastiska!

Det är J's fel att jag blivit besatt av tuttar, bara för att han för tuttkonversationer hela dagarna så har ju nu alltså också blivit tuttnarkoman.

Tutte hit tutte dit tutte everywhere liksom

sovasovasova jag vill sova varför kan jag inte sova?

Boken

Hans läppar blev en taggtrådskyss intill hennes, polaroider som bleknat, fjättrats sönder mot alla tapeter, mot alla handflator, mot hans kind när han somnat intill hennes hud som blir allt gråare för varje år. Hur han varje natt kvävs när han kräks sprit på huvudkudden. Måsarna har bleknat, vingarna sönderfrasade, råtthålet under sängen igentejpat, böckerna staplade i hörnen, hockeybilderna begravda, pojkidolernas ögon utklösta och så gliporna i hans skjorta, blinda blickar, döda ord, kall feber och klistermärkena och teckningarna bortrivna, bara klistret kvar, det enda som håller ihop honom. Var inte du död? Märgbenet, revbenet, nyckelbenet allt uppbrutet. Levde det en familj här en gång, vart är den nu? Pappa varför gömmer du inte längre dina flaskor?

Idag har jag tänkt mycket på mina far och morföräldrar. Men mest på mormor. Min fina, fina mormor. Vi var vid graven idag. Där under ligger mormor och morfar tillsammans. I Morjärv ligger farmor och farfar tillsammans, begravda meter under marken. Tycker det är fint att det får vara så. Intill varandra, så som det var. Jag försöker minnas dem. Minns farmor och hennes finska brytning och finrummet och så den röda krämen med stora hallon och jordgubbar i. Farfars förlamade ben och den vita sjukhussängen. Morfar med den bruna käppen och kala fläcken på huvudet, rösten. Jag önskar att jag hade fler minnen med dem, men det sträcker sig inte så långt.

Men jag minns mormor.

Hennes stora vita lockar som blev blonda i solen. Halsbandet kring hennes hals och den skrynkliga huden som täckte hela kroppen. Mjuka kinder och solkyssta kindben. Hennes pannkakor och hur hon höll kattungarna i sina gamla händer. Hennes knän och den stela handen. Chipsen och hur hon somnade i gungstolen sittandes, men erkände det aldrig. Liljekonvaljen som hon plockade bakom stugknuten och byggde vackra buketter av. Hon luktade utav syrener och kaffe.

Jag önskar att jag hade haft mer tid tillsammans med henne. Att jag frågat mer, visat mer. Bästa pusslet i vårt liv, generationen. Jag tror att hon kunde ha lärt mig så mycket.


Jag minns när mamma ringde och sa att hon hade somnat in med ett stilla andetag. Tänkte på hur hennes hjärta lät. Det lilla tickandet som hennes egna öron blivit döva inför. Hjärtat som var trasigt men som orkat 82 år, och så sista slaget.

Mormor, jag saknar dig så.

sökord

Jonnas fitta har också varit populärt

Klart den är.

lundell dikter positiv stjärt

Någon har googlat lundell dikter positiv stjärt

och hamnat här

i min blogg.

Men kom igen, så mycket skriver jag väl inte om lundells dikter och om positiva stjärtar, i kombination?

Kan inte du som sökte ge dig till känna och droppa en liten förklaring på vad du var på jakt efter och om det kändes som att du hittade det här hos mig?

J&J's webcam

Chililäppen
Jokern och J's spadag
Vår son
En sover en posar
Åka tåg kul kul
Såhär kommer våra fyra barn se ut

Smile!

Skärp er, det är väl inte så konstigt, Sanna vill tillexempel ligga med den här mannen.

Och Elina HAR legat med den här mannen.

åh jävlar nu förlovar de sig i idol

Jihde är så fin i smoking.

J och min mor hatar honom. Alltså hatar honom så att de skulle kunna starta en facebookgrupp som skulle kunnat heta "Jihde ut ur Idol".

Jag uppmärksammade även ett annat litet hat häromnatten.

Vi låg i sängen och filosoferade tillsammans med den lilla vita datorn, likt ett spädbarn emellan våra kroppar. Han den där fotbollsspelaren med vitt hår och stiliga skor dök upp. Ja han, Glenn! Jag sa lite försiktigt att han skulle jag vilja ligga med. Glenn alltså. J sänkte ögonbrynen och gav mig en intensiv blick. Jamen vadå han är ju lite gubbhet och mysig sådär. J flinade lite. Jo men på riktigt alltså, han skulle kunna få vara med på min lista. Liggalistan. Jajaja säger J. Liggalistan alltså, de jag får ligga med om jag vill. Jag ska fan åka till Göteborg och leta rätt på honom. Mmm, mumlar J.

Jag vill alltså ligga med Glenn Hysén.

Jävligt mycket.

Jag tycker han är läcker, verkar snäll och har fina händer. Han ser reslig ut och har alltid fina skor, antingen lack eller fotbollsdojor och det är ju också läckert.

MMM Glenn.

Jag ska starta en facebookgrupp, vi som vill ligga med Glenn hysén.

Över

under

Glenn Hysén.






Nä okej.

Kanske inte så mycket.

Men ett slag tillbaka för alla de gånger J höjer volymen och blir sådär fjantig och övertydlig med att Gina tricot-tjejen är på tv. Eller för alla de gånger vi åkt runt i rondellen och J kollar till höger och kör jävligt sakta, flåsar och tittar och tittar och tittar och verkligen vill visa mig att det är något som händer till höger, jamen jo, där står ju Gina Tricot-tjejen inglasad i busshytten och ler med feta läppar.

Har inte hon gått upp i vikt förresten? Och så är hon ju över 30 och alla vet ju att förr eller senare tar tyngdkraften en.

powertjejer

Jag och J funderar på att göra fototapet av den här bilden, fyra nakna kvinnor som står tryckt mot väggen. Fan vad häftigt! Jag skulle vara nöjd, Helmut är min favorit. J skulle definitivt vara nöjd. Med tuttar går allt.

Tiny little fractures

Sängen är obäddad. Täckena hänger ner från sängen och kuddarna ligger nere vid fotändan. Jag tänker att jag inte ska stiga upp förrän jag är klar, men inser att det skulle med andra ord betyda att jag måste ligga här tills dödens dagar eller tills mitt huvud är organiserat igen. Jag har försökt skriva på en novell i tre veckor nu, jag har bara början, hittar aldrig något slut. Var en deadline. Men tror den är död nu, linen alltså. Ingen idé att försöka, det kommer väl när det kommer. Helst nu. Om jag fick välja.

Jag lyssnar på Glasvegas och tänker på Göteborg och på spelningen. Det var så fint och det var så mycket som hände, jag var så överväldigad att jag knappt kunde hålla upp min egna kropp. De här månaderna har gått så fort. Jag får lite ångest över att jag inte hunnit med mer. Jag vill så mycket, men tycks lyckas med så lite, hoppas att det bara är en trend och att det vänder snart.

Annars njuter jag av sena middagar, chili och vitt vin. Jo, apropå chili hörrni. Ni vet ju hur man rensar en sån, delar den i två och pillar ut alla kärnor för att det inte ska bli så in i helvete starkt. Fördelaktigt gör man detta med pekfingret. Om det kliar på läppen så kliar man ju gärna med samma finger, pekfingret alltså. Men här kan det gå enormt åt helvete! Innan ni kliar, se till att tvätta händerna ordentligt med tvål och fan vet vad. Sen klia på. Om man nu inte gör det kan det hända att läppen sväller a la kissie-läpp, näsan domnar bort och näsgångarna sväller igen, detta kan i sin tur resultera i en mindre panikattack som gör att ens pojkvän måste klappa en på ryggen och säga att det inte är något farligt och nä man kan inte dö av chili på läppen. Jag säger inte att det här har hänt mig, jag säger bara att man ska ta de där helvetesfrukterna på största allvar. Vem behöver botox när det finns chililäppar liksom?

Jag vet förresten en kille som skulle spela tennis i helgen, för att göra det hela lite roligare så skulle killen spela i tjejkläder, så jag vet en tjej som fick sminka och göra inbakade flätor på killen och måla på diverse färger i killens ansikte, mascara och rosiga kinder, bh med dubbla sockar och en härlig klyfta.

Man kan ju föreställa sig. En kille som klär ut sig till tjej är ju alltid lite festligt. Speciellt om han ser ut som ett polskt luder i en tight tenniskjol.

Lite festligare blir det ju om killen stukar foten och måste åka in på akuten, som tjej då.

Jag säger inte att det var J som var killen, jag säger bara att jag tycker det var lite roligt.

Nu ska vi ladda upp med skräckis och ben and jerrys. Enzo ligger bredvid mig och kurrar, känns tryggt, eftersom det både regnar och är kolsvart ute.

Godmorgon!

Nu har Sveriges största blogg vaknat!

Tillsammans med lite editors så ska jag försöka få på mig kläderna sen ut i skogen för powerwalk. Men jag är lite skärrad, jag hade en dröm som endast innehöll massmord. Mangemyt var helt plötsligt min pappa, och honom mördade jag brutalt med knivar, flaskor och slag. Det hela slutade med att alla som var där i stort sett dog, inte jag, tur.

Mina dagar är lite förskjutna, speciellt när jag vaknar av J's klockalarm klockan 05 och inte kan somna om förrän klockan 12, och precis då bestämmer sig målaren för att plinga på, och i samma sekund så bestämmer sig Enzo för att skälla som om han kom ifrån helvetet. Och där sitter jag i rufs och min nakna skrud. Hinner inte kliva upp innan de stegar in och Enzo skäller och målaren ojar sig och jag är fortfarande naken. Herregud. Tillslut får jag tyst på båda och målaren förstår att Enzo är snäll men skäller mindre snällt, drar igen något som inte är en dörr, men får lite ensamhet, målaren mumlar på, på ena sidan, och jag mumlar tillbaka. på andra MEN JAG VILL BARA SOVA! Sova. Lite. Tillslut somnar jag om. Då ringer Pelle. Såklart. Och jag stönar fram något som skulle kunnat låta såhär; jag ringer seeeeen jag är så tröööööött. Sen somnar jag, tredje gången gillt. Och sammanfattningsvis så har jag sovit i ca en timme sen 05. Jag klagar inte, somliga fick ju faktiskt kliva upp och jobba imorse, slapp ju jag, även om jag gärna hade gjort det jag med.

Ja så var det med det.

Idag är det fredagsfika med mina grabbar. Vet inte om mitt message har nått fram så kanske bara blir jag då. Hade varit kul. Tuggtugg på torr bulle.

bloggar med en hand

håller j's hand i den andra

tror inte att han vet om att han kilat fast sina fingrar mellan mina

men det är mysigt

Ska man ha ont i magen efter en arbetsintervju?

Känns lite som att man letat fram alla sina goda egenskaper och lagt ut dem på ett bord, och sen ska mina goda egenskaper ätas av vargar!

Man känner sig lite naken

så jag knep igen benen och log så mycket som möjligt

håll småtummarna nudå

Jag tycker det är skönt att gå runt i J's t-shirtar men nu har jag råkat söla på den

tomat och olja

oops

och så har jag tydligen knullat en av medlemmarna i superswede

oops

Ja jag vet, men man kan ju inte vara annat än klyschig när man skriver om kärlek.

Bara det. Kärlek. Hjälp, så sällan jag slänger mig med det ordet, så att jag nästa blir spyfärdig när jag väl gör det. Hela det ordet är en klyscha. Men jag tror att man kan älska någon så mycket att det gör ont, och ja jag tror att ett kentcitat alltid passar ihop med en kärleksförklaring. Säger ju sig självt. Kent är en klyscha det är därför jag tycker så mycket om honom.

Kent alltså. För det är väl så han heter va, han som sjunger?


Det här är förövrigt min absoluta favoritkentlåt.

Eller kevlarsjälv (Fick förresten nyss reda på att kevlar är ett material som används i skyddskläder och såntdär, för att det är väldigt tåligt, så nu vet jag det, lite roligt att jag fattade det sådär sex år senare, efter perioder av kentdepressioner, besatthet och en eftersträvan att kunna skriva egna kentsånger en vacker dag. Annars låter det lite som kaviarsjäl, men det passar inte in lika bra, förstås), eller chans eller 747, eller bergochdalvana eller utan dina andetag eller eller eller

jag kan inte ens stå när du inte ser på

Visst känns han som en skånsk wij Andersson?

Jag tänker så mycket på E när jag hör den här. Jag tänker på det gula huset och skeva taket. Revan i tapeten och alla böcker som stod staplade som för att dölja något trasigt. Tänk så lite jag visste då. Hur handfallen jag stod i hallen med hans slokande luva i min nacke och påsen med de nerspydda lakanen. Ångesten som trängdes med oroshjärtat. Soffdagarna, elektrokvällarna och vinet som bara rann och rann och rann. Låter tråkigt. Men det var fint och skört. Jag var så liten och så vilsen. Men trygg och stor på samma gång. Jag provade och famlade och letade efter någon såndär trådände att hålla fast vid och vira in mig i. Nysta mig in i ett garn för att stanna. Men vad visste man då? Jo jag skulle till London, och jag träffade en man vars orakade kinder fick mina flickben att skaka, knäna att slås emot varandra, kinderna att rodna och händerna att längta. Tänk om jag hade vetat det jag vetat nu, att han skulle komma att bli min största trygghet. Men så bra ändå, att man inte vet allt, så lite man vågar satsa så lite man vågar våga. Nu vet jag att det är han och det är jag och tillsammans är det vi. Så vill jag att det alltid ska vara. Jag vill bygga väggar och broar och måla himmel och hav med honom. Jag vill gifta mig med honom, jag vill dansa på onyktra ben den första dansen som gift med honom. Jag vill skaka rumpa tillsammans med honom. Jag vill skaka läpp och ha sammanbrott och elaka utfall med honom. Sen vill jag lösa alltsammans med honom. Jag vill växa stark, jag vill växa ihop, jag vill växa något annat med honom. Jag vill se hans drag i mitt barns ansikte. Jag vill alltid vara hans. Han gör mig till något bra, han ger mig det jag aldrig haft, han bygger upp mig från fotknölarna och stärker ryggraden, och med hans hand mot min korsrygg när vi tar en vals hemåt med alkoholen som har tappat bort fötterna, hans händer lugnar alla mina stormar och när han lägger sin kind intill min eller kryper upp med hela hans kropp mot hela min kropp, så vet jag att det är på riktigt.

Men jag säger som Resa;

Om det här är en dröm, vakna mig inte.

Alla tributer borde vara till dig älskling.

Mys

Vet ni

vart man kan hitta en seglarhatt?

En såndär vit fin en?

Jag och J ska ha lite sailorfun, han gillar tanken på att få gå runt och vara kapten, killen hela dan liksom!

Vet ni vilken lättnad det är att ha ett fullpackat kylskåp, med massa mat som bara står där och ser inbjudande ut, när man öppnar dörren?


ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHH


Nu vet ni.

Onsdagkväll

Enzo ligger bredvid mig och fiser, betyder det att han måste gå ut och bajsa?

För han gnyler lite också..?

vore ju synd på den vita mattan

Bästa sommaren

Det har legat kantareller i hela köket och små torkade svampar under stolar och säng och i Enzos päls. Nu är de istället i glasburkar och står uppradade på köksbänken. Det går framåt med sambolivet. Mycket plock och skruvande kvar, men saker har börjat hamna på sin plats. Så som mina jeans på egen hylla och alla jackor inhängda i garderoben.

Nu ska jag börja dammsugningen och fixa klart med tvätten. På lördag har vi lite vinmys hörrni, ost och såntdär och så blir vi lite sliriga på någon av Sundsvalls alla krogar.

Har på det här i bakgrunden. Skrattar högt.

pûss

herregud så trött jag är

huvudet dunkar i takt med hjärtat. Men vart är mitt hjärta?

Jo han jobbar. Det är han och maskinen inatt, betyder alltså att jag får sätta på mig lite rajtantajtankläder bara för mig själv ikväll då. Tända lite ljus och föra en konversation med mig själv, min mörka stämma får spela J, och så ömma kramar med kudden. Nä jag är inte alls tragisk! Jag är krank! Hårfint det där!

Jag vet vem jag är nu. Jag är hon som skriver om J, som en annan skriver om sin bäbis. Jag har lovat att jag aldrig ska bli en pluttinuttigbäbisbloggare när det väl vankas, men nu vet jag vem jag är hörrni! Jag är en pluttinuttigpartnerbloggare. Men vi är i lag han och jag, och vi är fortfarande nykära. Egentligen kan man ju se det som att jag och J precis har blivit tillsammans fffor real. Det är därför vi pillar på varandra så mycket. Och gosar och pluttinuttar.

Idag plockade vi svamp med lars-mutti, jag och mutti drack en klunk flädersnaps efter varje lyckat svampplock, jag blev full och tappade orden, å fötterna! Petri tog oss till de bästa svampställena, som ett litet barn på julaftonsmorgon, han är bra den där petri! Sen somnade jag och vaknade med lite spritångest. Det är ett brev på posten det där. Vad det kan snurra till i lillhuvudet mitt ibland, då är det tur att jag har min bäbis och alla mina fina vänner som kan släta ut och rätta till.

Sen började jag pyssla på här i lägenheten. Gud så jag pysslar nuförtiden. Det är det bästa ordet, pyssla på kan betyda vad som helst. Lätt sätt att avsluta ett samtal tex. "nä, nu ska jag pyssla på lite här". Varsågod. I alla fall. Jag är lyrisk. Jag tycker om att pyssla och att städa, speciellt eftersom det är den stora sambodagen! Nu får jag snusa min J i nacken alla dagar i veckan och ha alla mina kläder på samma ställe. Det är trygghet.

Nu är vi tillbaka där igen.

Pluttinutt.

Vi har lagt ut mattan också.

Ingen nöjdare än Enzo. Han ligger och gnager på sitt smalben just nu, efter en nattprommis. Undra om jag ska bädda ner mig nu och vänta på min man.

Ja, bra idé-

Sov gott kompisar!

Kylan har bitit tag i mina kinder. Rosiga. Höst, höst, höst. Host, host, host. Sitter med den lilla mentholinhalatorn i näsan. Och ikväll har jag inte den där varma kroppen slingrad omkring mig heller. Kommer kanske frysa ihjäl. Men så ligger det ju i och för sig en vovve här bredvid och snusar, kanske kan jag lura upp honom i sängen. Komsi komsi. Förlåt J, men jag är kall.

Jag saknar tuttsanna sådär brutalt igen. Men så kommer flina i helgen, och vi ska dricka vin och kramas. Sen kommer J hem, och då ska vi dricka vin och kramas.

Det är det jag tänker göra i vinter.

Vin.

Kramas.

Skitbra!

Men vilken bitterfitta jag har blivit, hon vill vi inte ha!

Och nu slipper vi henne

för nu är det helg!

En dag

fontjaenkörv´

lulle bulle buss
kom ge mig en puss

tutte lutte lej

jag älskar dej


Åhhhhhhåååooowwåååå jag är så uttråkad, jag har en karl som har en telefon, den ska jag slänga åt helvete en vacker dag. Vad hände med tystnad och lite hederligt monopolspel?

Nää, jag vet inte.

Jag trodde det var sånt man gjorde i Norrland. Andades.

Det var ju därför jag flyttade, för att andas, men nähä där trodde jag fel

här blippas det och bloppas det och ringer och tutar och springs och hoppas och donas och roddas,

nu hoppar jag i älva

Jag har inget att skriva egentligen. Tittar in med ett hej.

Jag är i en svacka.

Jag känner mig otillräcklig. Och värdelös. Å det här är kanske världens bästa kombination!

Åh. suck oh åh pust stånk stön.

Kan jag inte bara få vara som en av de där power tjejerna på bilderna, eller som på tv eller som någon som kan. Som en skateboardtjej eller en riktig författare eller som en tjej som har ett jobb!

Kan jag, snälla?

Jag har kommit fram till att jag inte kan något. Jag vet inte hur man kör bil, jag kan inte fiska, jag kan knappt hålla ögonen öppna under en film, jag kan knappt diska, jag hittar alltid små fläckar efter att jag diskat klart. Jag känner att jag inte kan något vågar inget vill inget. Jo jag vill ligga under ett täcke tills J kommer och lockar fram mig med godis och fotmassage. Annars är det det enda jag kan. Ligga i en säng. O-t-i-l-l-r-ä-c-k-l-i-g. Fyfan. Säg att det bara är en fas

annars flyttar jag fan till Matfors och bor med korna

ohåhkvinnor

Gosen har somnat.

Han har precis börjat snarka så jag vågar höja volymen på datorn litegrann.

Datorn bränner mig på magen och jag funderar mer än någonsin. Det är som en flugsvärm som flyger mellan väggarna inuti min skalle. Håller för öronen. Men det surrar bara värre.

Till veckan ska jag söka jobb. Börja springa. Kamma mig. Flytta tillbaka in till stan.

Sen flyttar vi ihop, jag och J. Mina kläder kommer officiellt hänga i hans garderob mellan hans tröjor och jackor. Ingen kan vara gladare. Jag och gåsen. Och nya gardiner. Som jag får välja.

Enzo har schäferklåda och vägrar sova tillsammans med oss nuförtiden. Är han i trotsåldern?

Jag har förövrigt hittat en sida där man kan kolla på aaalla serier och aaaalla filmer, streama direkt, bara sådär! Det räddar mig ikväll.

Nu gör det ont inuti mig. Måste ta bort datorn innan den bränner sönder mig.

Sov gott kompisar! Vi har alltid varandra, bra va.

aahpschyyyyyyy

J är sovvarm. Det är det bästa jag vet. Känslan av att lägga mina bröst tättintill hans rygg och lyssna på när han andas, är total. Jag kommer aldrig kunna bli mer kär än såhär. Nä, det går inte. Inte en enda människa kan känna så mycket som jag känner för honom. Hur i hela helvete får det plats så mycket känslor i en liten kropp? Jag är övertygad om att vi hör ihop.

Men varför kan inte jag sova?

Efter middag och vin tyckte J det skulle vara skönt med en powernap. Mycket riktigt. Den började klockan 22.00. Och nu ligger han alltså här och snarkar tre timmar senare. Något säger mig att vi misslyckats.

Jag behöver ett tidsfördriv. Börja sticka kanske.

J rakar kinderna

Jag dricker vin

Enzo luktar inte lika mycket hund

gos

Det är en Anthony and the johnsons- kväll ikväll.

Skulle haft ett glas vin också.

Jävla skit.

Varför har jag inget vin!?

Varför dricker vi inte lite vin för, tuttsanna?

Nä. Får bli en promenad i regnet istället.

Eller kanske rom.

Rom i regnet.

Lundell, du är bra fin.

Du å.

Åh vad jag vill

Skrivtorka

Hennes ben är omänskligt långa när hon står lutad över fönstret. Ljuset lämnar något otalt över hennes bleka ansikte, får överläppen att nästintill darra. Han sitter kvar i sängen, med handflatorna vända mot taket och stortån kvar i den vita luddiga intersportsockan. Han ser på henne. Låter blicken flyta över hennes runda stjärt, ner mot de svala låren, ut över de torra hälarna. Hon vänder sig om. Dramatiskt. Brösten har knoppat sig och han tänker på alla gånger han har haft sina händer omslutna kring dem.

Hon drar sin tunna hand genom det tjocka blonda svallet. Ser bort mot honom som hon just har klätt av sig anspråkslöst inför, hans axlar är ihopsjunkna, läpparna förseglade. Han har en pojkes törstiga blick och de varma torra händerna ligger stela mot hans knän, fingrarna låsta. Hon tänker på alla gånger de har letat sig in i gliporna mellan hennes egna. Hon ler, samtidigt som hon gråter, samtidigt som hennes överläpp skakar allt våldsammare, allt samtidigt som väggarna rasar omkring dem. Hon sträcker sig efter sin tröja och en förklaring tar den och kör upp den i arslet och jag är värdelös ååååååååååååååååååååååjagvetintehurmanskriverlängrenugerjagupp KUK

Nallebjörnar

Lilla livet, lilla döden.

Vilka dagar. Jag är helt slut. Ändå bor vi ute på landet just nu. Med hav och kossor och svamp (Men inga jävla kantareller så långt ögat kan nå)

Min man drog längre ut till skogs med fiskespö och dunk. Gamla gubbar kan tydligen också.

Själv blev jag hemma med tuttsanna, vi ska skeda i soffan ikväll och prata om snoppar och orgasmer och skor och såntdär. Det gillar jag. Gillar vi. Så brukar vi minnas gamla dar när man var dumihuvudet och gjorde saker som inte riktigt gick att förklara. Vansinnigt roligt förstås, men där vettet tar slut tar galenskapen och Frank Andersson vid!

Herregud. Om vi kan!? Klart vi kan! Vi är de som vet hur man gör.

Men först

blir det sushi och en dusch.

Jag är lugn idag. Sansad. Och det känns skönt.
Första gången på ett tag.

Inget fingertrummande mot bordsskivan.

Ska vi äta sushi nu? Ja. Det ska vi.

Nu ska ni få lära känna Enzo.

Han är min buddy.

Enzo är en stor hund med rosa tunga och snälla bruna ögon. Han är den som är där och väcker mig om mornarna om inte J redan har hunnit dit. Han brukar lägga sin kalla nos i mitt ansikte, eller slicka mig över ögonlocken. Om han är uttråkad så sätter han sig gärna mitt framför tvn eller står och flämtar i hallen. Ibland sitter han bara helt stilla. J kallar han för gestalten. Gestalten Enzo. När han inte gör det så gör han det han tycker allra mest om. Sparkar i golvet eller gnager på sitt eget ben.

Han är snäll Enzo, han tröstar mig när jag är ledsen och leker med mig när jag är glad. Han gillar mig för att han får sova med mig i sängen när J har gått på jobbet och för att jag smyger till han en korv ibland eller matar han med blåbär. Ja för han gillar blåbär, gurka och andra konstiga grejer.

Enzo älskar vatten. Nä, han är besatt av vatten. Han hugger och hoppar och sväljer och jagar. Han är så fascinerad av vatten så att när jag och J står och tvålar in oss i uteduschen, så sitter han utanför planket och väntar på att en liten vattenstråle kanske kommer lyckas smita igenom brädorna.

Han luktar hund.

Och har fina små hundtassar med för långa klor som repar parketten.

Han gör utfall mot bilar och morrar åt grannen, men det är bara för att han är en vakthund och tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom. Han kissar gärna på grannens buskar. Och bajsar gärna mitt på gatan eller gräsmattan eller den lilla stigen som man är så illa tvungen att gå på.

Enzo är min kompis och han gör så att jag känner mig trygg.

Han ser ut som en gädda, men jag kallar honom för vargen, eller tönten eller gosenzo.

Jag älskar Enzo

och jag tror att han älskar mig tillbaka

tack för att du finns söta lilla dumma hund

Vad fort allt går. Man hinner bara blunda. Och sen kan allt vara borta. Sådär svart och overkligt.

Verkligt.

Jag tänker på A.

Hur allt bara hände. Sådär. Blunda. Och öppna. Och så bara borta. Och jag visste att det spelade ju ingen roll hur mycket någon berättade för mig att det blir bättre eller hur många gånger de frågade mig hur jag mådde. Inget gjorde ju så att jag fick A tillbaka. Han var fortfarande lika borta. Och det var det som var det overkliga. Verkliga.

Jag var så rädd för döden under den där tiden. Vad händer nu. Vart är han nu. Vart hamnar jag sen. Hur kan någon vara helt jävla levande ena dagen för att hittas stendöd nästa? Kommer man någonsin förstå en förlust, saknad, sorg? Är det för stort för huvudet. Är livet, döden, bara något som man ska prata om ytligt.

Det är så konstigt. För jag sitter mitt i det.



Det allra första i livet. Det allra sista i livet.



Och så tänker jag på E. Och på det helvete som precis har börjat.

Vart börjar sorgen? Vart slutar den egentligen? Någonsin?

Jag vet bara att man lär sig. Leva. Försöker förstå. Men förstår kanske på vägen att det egentligen inte är något att förstå. Det bara är, så.

Älskade E, hjärtat blir helt, det med. Men det tar tid

låt det läka i sin egen takt

som det själv vill

gåshud

Woho, 7 år, 211 dagar nu!

Det går framåt!

Regn regn regn regn regn reeeeeeeeegn.

Vad ska man göra?

Jo, ladda hem sex and the city avsnitt och beställa hem en pizza.

Men tydligen kommer det ta 15 år, 25 dagar och 10 timmar att få hem några avsnitt, så får ta till plan B.

......

Jag har fan ingen plan B! INGEN PLAN B! Hur fan ska det här sluta!?

Lägga mig och flämta på golvet tillsammans med Enzo kanske.

Våldgästa J på jobbet.

Ringa bror och säga att han ska ta med sig en film.

Jag går ingenstans i det här regnet. Hör ni det, ingenstans!

Enzo kan hålla sig själv i kopplet och gå ut och bajsa.


I alla fall. Förstår att ni anar ett visst förakt, men, så tycker jag också att regn är fantastiskt!

Jag och J duschade i regnet idag. Sen stod vi bara helt stilla i regnet. Pussades i regnet. Tittade på regnet. Hängde tvätt i regnet. Tömde båten på vatten i regnet. Låg i regnet. Lyssnade på regnet. Åkte hem i regnet. Retades i regnet. Och så pussades vi igen i regnet.

Och nu sitter han på jobbet undanskymd regnet. Och jag sitter längst ut på divanen, under taket, under regnet.

Man kan göra mer än vad man tror i regnet.

Vilket roligt ord förresten.

Regn.

Reeeegn.

R-e-g-n.

Skulle vilja stava det rengn.

Men det är ju fel.

Nu ska jag i alla fall äta pizza i rengnet.

Jag åker tåg.

Jag gillar att åka tåg. Speciellt när J sitter framför mig med slutna ögon och lillhuvudet hans hoppar hit och dit vid varje krängning.

Sitter en tjej intill honom och tuggar på en torr fralla. Hör hur det knastrar.

Och så har jag äntligen lyckats lokalisera vart musiken kommer ifrån.

Är ju lokföraren som poppar! Lasse Lindh. VA!


Tillbaka till lilla Sundsvall och alla smala gator.

Jag har haft upplevelse efter upplevelse efter upplevelse.

Jag har bockat av två av mina favoriter. Bon Iver och Band of horses. Alldeles, alldeles fantastiskt. Speciellt Iver. Jag blev så glad. Så uppfylld. Å så hade jag J's trygga kropp precis bakom mig, och det var varmt och soligt och skört och lite dåligt ljud, men sådär perfekt.

Glasvegas var häftigt. Det var en såndär mäktig känsla som infann sig. Kunde knappt höra vad karln sjöng, men ack så vackert.

Basement jaxx, fränt!

Sevenup, gott!

Räksmörgås, fantastiskt!

Jag är uppfylld, och glad, och mitt lilla oroshjärta hoppar inte runt lika häftigt längre. Lugna slag. Och så kikar jag uppifrån datorn på J och ser hur det rycker under ögonlocken, med armarna i kors över bröstet. Undra vad mitt hjärta drömmer.

Tack J för en väldigt speciell helg som jag alltid kommer minnas.


Jag vill alltid vara din.

/Jo

Men vem bryr sig egentligen.

Jag skiter väl i Jude Law.

Jag och S lanar.

Jag vet egentligen inte hur man gör man lanar. Kopplar ihop en dator här och där sen spelar man väl cs eller wow eller doom eller något såntdär våldsamt.

Så gör inte jag och S.

Vi gör såhär.

Jag lägger mig i soffan, vänd mot S.

S sitter lite snett åt vänster vänd mot mitt håll.

Så om vi lyfter ögonen från dataskärmen möter vi alltså varandras blick.

Det gör vi aldrig.

Vi har msn igång. Skriver något ibland.

Och håller käften.

Såhär är det.

Jag bodde i London i ett år. Jag och mina flickdrömmar. Jag och fantasin om den där brittiska karln och hans håriga bröst och lena röst. Jag kanske är löjlig. Jo. Men varje gång jag gick nerför bonds så tänkte jag att jag kanske skulle trilla in i honom. Det var det enda jag ville. Inge mer. Bara ett litet trill. Eller kanske snudda hans arm när han hastigt trängde sig förbi genom folkmassan. Bara ett litet snudd. Kanske bara se honom, tre blocks ner. Bara det. Bara. Jag letade. Hela tiden letade jag. När jag jobbade, när jag gick på stan, när jag handlade kläder, när jag låtsades höra hemma kring botiquserna längsmed new bond street, tillochmed då letade jag.



En ständig jakt. Ögonen som flackade. Nervsammanbrotten och smygandet i buskarna.



Men nä tamejfan, han var ju ingen jävlastans.



Men så åker Elina till Frankrike.



Ja Frankrike.



Och vem sitter inte där och tuggar på en blodig oxfilé och gnider sina vackra händer emot varandra.



Jo Jude jävla Law.



Han bor ju inte ens där!





Han bor ju i London!



Där jag bodde!



I ett år!



Och letade!



Som en besatt!



Hela tiden varje dag!



Elina kliver in på en restaurang i en finklänning, en dag som alla andra, och tycker det ska bli gott med ett glasvin och någon fin stek. Jaha, men är han här också, jahaja, så trevligt.



Ja fan å.



Nu lägger jag ner.



Nu är jag klar.



Slut.



Punkt.



Hejdå.

Igår låg jag och J i sängen och gjorde musik på hans mac i det där garageband programmet, det var lite electroinspirerat och en jävla massa trumtakter och blippande. J sjöng burn baby burn och jag sjöng beat that pussy up. Allt i mouse voice.

Jag tyckte det var fränt, skitnöjd. J log snett.

Vet ni vad det betyder, när någon ler snett?

Att man inte alls håller med, man kan inte ens låtsas, bara med ena ansiktshalvan, halvhjärtat.


Ett svagt njaaaaaa.

Det var allt!

Pfffft.

Nästa gång blir det något sånthär istället, J ska vara sparrisen.

http://www.youtube.com/watch?v=sbkwmozWVo8&feature=related

Åhåhåhåhå

Titta va ja hitta!


Förjävla kul kväll!

we are the people

Nu ääääre fest!

Dansa dansa dansa

Bara väntar och väntar. När kommer J hem egentligen?

Haha jag kommer ihåg när S stod halvvägs in i kylskåpet och hackade gurka.

Varför gör man det kan man fråga sig, så jag frågade S.

- Det är kryp på diskbänken.


Åh du är så goooo!

Den där rattatatatatattataa-låten är lite som klamydia,

man börjar nynna lite här, lite där och så är hela stan igång


det ratatatattatataaaa;s överallt i hela Sundsvall just nu!

Ihihihihhiih, kolla på min son! Han är så söööööt. Skulle kunna äta upp honom, som min mamma brukade säga när hon kittlade mina små bäbisfötter!

Nu ska jag ner och speja på tjejer som han gillar. Tar med anteckningsblocket och skriver ner 1-10, det får jävlar i mig vara tior annars får det vara! Han är en utav mina bästa och just nu sitter han nere på olles och dricker öl och kikar försiktigt mot bengts håll och önskar att han hade haft en lika fin skjorta som han. Lillpojken min.

Min hjärna är som blötsnö och det luktar utav gin i rummet.

Inte riktigt trött, men inte riktigt med heller.

På G, fast avtänd. Gillar hamnhäng, parkhäng, barhäng, men vet inte riktigt hur man gör längre.

Brukade vara uppskruvad ifrån strumplästen till hårfästet, alltid med och laddad men så kom jag av mig efter alla långa timmar i baren vareviga helg. Så nu gör jag det jag kan bäst. Dricker.

Nu låter det som att jag är alkoholiserad, det är jag inte. Men jag är bra på dricka. Sväljer ner den sista känslan av illamående och sen pang bom så är halva förloppet i ett svart hål i min hjärna.

Undra om man kanske skulle kunna framställa någon maskin som kan spela upp ens bortglömda fyllehändelser på en jättestor bildskärm och alla tankar skulle dunka ut i jättelika högtalare.

Åh jävlar, ångesten skulle vara total.

-

Band of horses är mina bästa kompisar.

Fint som snus. Myser. Med gin och tvn på i bakgrunden. Längtar efter J och hans mjuka kyssar.
Har alltid haft en fallenhet att hångla på fyllan efter man precis har druckit öl. Det smakar så gott och det kittlar härligt i magen. Mm. Jag är så glad och det är så skönt att vara kär.

Nu ska jag göra det jag kan

dricka

och tumla

och sen somna gott

boken

Möts av flickor med blues i brösten. Sjunger mjuka melodier och röker sött, skygga kyssar och hjärtlösa slag. Det är poesi vid vägskälen och jag förstår att jag är längre bort än någonsin. Långt ifrån synderna, men tillräckligt nära för att slås tillbaka. Vilken sekund som helst nu. Min far sitter intill, med händerna på ratten. Han ser ut över fälten som fladdrar förbi. Diken av jord. Åkrar av säd. Himlen full av svalor. Han håller en cigarett hårt pressad mellan tumme och pekfinger. Blåser inte längre ut röken genom fönstret utan immar igen det, febrilt. Stannar vid ett rutigt hus. Jo, rutigt, i solens alla färger. Tegelstenar flätade i solrosgult, rostrött, oranget Jag minns det bättre än mycket. Ändå kan jag inte förstå var jag är. Som om vi svängde 15 år runt knuten. Minns farmor. Minns någon slags farfar, med förlamade ben. Hallonsaft av stora trädgårdshallon och kräm med bärklumpar. Mörtar sik strömming gäddor foreller. Det är sådant, det är sådant som får mig att kräkas upp alla känslor bakom husknuten. Magi som tränger sig upp genom halsen. Här växte jag upp, här fick jag mitt namn, här fick mina drömmar liv. Jag vet inte om jag gråter eller skrattar. Det rinner för kinderna. Sälta eller hallonsaft.

Den förlorade frun har hittat hem, nu är det FEST!!!

Det är nästan magiskt. Hur allt kan se exakt likadant ut, men kännas så annorlunda.

Älven inte lika ivrig, glittrar. Minns min fars bleka kropp i forsen, med en tvättlina knuten kring hans runda mage, dykandes efter mitt favoritdrag. Skrattar för mig själv. Jävla idiot. Den där forsen skulle kunnat dragit med honom till jordens ände om han hade råkat slinta på en av de hala stenarna.

Men nu är det bara märkligt stilla. Porlar. Sådär tyst. Försiktigt letar sig framåt, under bron, bortåt de gamla järnvägsspåren.

Himlen är ljus. Fastän det är nästintill natt. Det stora gula huset står och faller med byn. Lejongult. Rost. Smutsvitt.

Den lilla lekstugan som brukade vara staplad med colaburkar och godis i plastförpackningar har nymålade knutar och det röda är rödare, bron utnött.

Nu är den istället fylld med fiskespön och trassliga linor. Flöten. Fiskenät. Drag. Sänke. Krokar.

Gräset är klippt och det luktar sådär fränt utav gräs. Och den där svarta rampen är borttagen. Väggarna ommålade, nymålade. Andra möbler. Dörren till finrummet öppet och leksakerna ligger överallt.

Men det luktar som det brukar.

Öppnar dörren till källaren och står där ett tag. Bara står. Rätt upp och ner. Drar in den fuktiga källarlukten i lungorna. Vet inte vad det är, men jag tycker att det luktar så gott., sådär beroendeframkallande Som bensin. Eller spritpennor. Den där lukten som svider, eller bränner, eller pirrar.

I Thomas gamla rum har väggarna målats i vitt. Väven är borttagen. Den där som jag brukade dra mina små fingrar över. Fort, så att det smattrade under dem.

Försöker minnas tapeten som var under. Det var en bro. New York kanske? En svart stor bro med en himmel som sprickte upp i oranget och rött.

Graven är likadan. Såklart. Hur skulle den ha kunnat ändrats?

Det blommar. Överallt. Letar i skogen efter älgar och renar och harar. Ser ingenting. Går över järnvägsspåret och ser bortåt. Det slutar aldrig. Rälsen går framåt i all evighet.

Det känns som att den lilla byn har blivit om än mindre. Krymper. Ett konsum. Och en grossist.

Ändå känns det som att den är full av liv. Så mycket själ i luften, husen, älven.

Morjärv. Magiskt.

Varför får man sånahär humördippar när man har druckit?

Jag blir så deprimerad. Får för mig att halva sundsvall hatar mig och att jag gjort bort mig. Man kan ju inte skylla på att man är ung jämt.

Men nu gör vi det. Jag är ung.

En vacker dag lär jag mig. Kanske.

Fyra dagar av intensivt festande och minnesluckor.

Nicke och Pill lyckades till och med inbilla mig att jag hade hoppat upp på mamma Carinas rygg och ridit runt i öltältet.

Nu ska jag och ångesten göra upp.

Jag lovar dig att dricka mindre.

Du lovar mig att bara dyka upp när jag måste lära mig något.

Typ; det är farligt att dricka för mycket, för man kan ramla och slå sig.

Eller; man kan tappa bort sin jacka med kontokort och skit.

Sånt får du lära mig. Och jag lovar att försöka.

Tills dess festar vi vidare och rider runt på mammors ryggtavla och njuter av livet.

Ångesten och jag: Avslutat kapitel.

Nu; Lugna dagar med min karl i hängmattan och så massa böcker.

Vad skönt vi ska ha!

Försöker skriva. Bara något. Vart tappade jag orden?

I London?

Vem är jag om jag inte skriver?

Läser igenom gamla grejer och jag försöker och försöker men blir bara massa punkter och suddande och funderar på hur jag någonsin kunde.

Nä. Nu nya tag.

Läser andras verk som är tillägnad någon annan och det är det vackraste jag vet.

For Emily whenever I may find her. For Emma - forever ago. For Nicole, my idea of beautiful.

Min första bok ska jag tillägna någon. Och det ska vara lika fint.

Och det ska kännas när man öppnar den och tittar på första sidan

och förstå att det här är bra

den här boken vill jag läsa

och den ska vara vacker

som skam.

Godmorgon!

Ingen stress hos Rydlund. Långa mornar i sängen sen en varm dusch och så är man halvvägs in i dagen.

Jag saknar min fru något så oerhört. Det känns som att jag tappat högerskon. Och får halta omkring i livet. Nä, inte högerskon. Högerfot. Högerben. Vänster arm. Hjärtat.


Aoooooo.

Det gör nästan ont i kroppen.

J tycker det är lite löjligt när jag går igenom alla hennes foton och suckar djupt.

Ni vet sådär jättedjupt.


Suuuuuck. Och så världens tyngsta utandning.

S, jag kan inte andas! Kom hem nu! Kom hem och kicka igång lungorna igen.



Nu ropar J inifrån duschen, varmt ska det va!

Igår var det städdag.

Och tvättdag.

Nu luktar lakanen som sommar och handdukarna är rena.

Det är mysigt att fixa och dona.

Men nästa gång ska jag säga att jag har ampfis. Då kanske man kommer undan.

Vaktmästaren gick ner i tvättstugan och kvar är jag med poppande popcorn i micron och svartvinbärssaft i karaffen. Enzo rullar runt och gör ett skinande golv helt luddigt igen. Är det här en av anledningarna till att inte skaffa hund? Mja. Kanske inte bra nog. Även om Marley and me var lite sådär halvt skräckinjagande. Men kampen fortgår.

Nu blir det soffa, film och gos. Myspinnen och nöjesgrottan är trötta.

Två sköna dagar ute på Alnö.

Så är man människa igen.

Vi syns ikväll, av med brallorna, på med kjolen och röjardojorna!


Det här blir bra!

du du dam di dam du du du make looooove

Hihi jag tycker att det är lite roligt att det finns en playlist på J's spotify som heter knullmusik.

Jag minns när jag skapade den. Tyckte att det kunde vara bra att ha en sån. Så man inte håller på som bäst och så dunkar Britney Spears igång med sin womanizer.

Blev lite roligt när J's kompis lånade spotifyen och upptäckte listan.

Lite lustigare blev det när han kommenterade längden på den.

Två låtar.

Fort ska det gå.


Höuhuöhöhu. Det tyckte jag var lite kul.

Update: Nu är det tydligen fem låtar här. Måste betyda att J har uppdaterat den, eller så har någon hjälpt oss lite på traven.

Här är min bästa knull-låt.

Man får liksom in takten. Å högt ska det va!!!

Enjoy.

Moraltanten

Men gode gud hjälp mig!

Jag må vara fruktansvärt efter, men är det verkligen sant att det existerar människor som Kissie, och den där jävla diarré?

18åringar som sitter med ljusrosa läppar och en äcklig gul solbränna plus det där kolossala blonda jävla skatboet och pratar om hur fantastiskt snygga och framgångsrika de är!(???) Jag förstår verkligen inte. FÖRSTÅR INTE. Småtjejer skriver hur mycket de ser upp till dem, och frågar efter sminktips och gud vet vad. Åh jag är så less. Jag orkar inte. Orkar knappt kommentera det. 18 år och gigantiska silikoninlägg. Man undrar ju.

Är det sånt här man ska eftersträva? Se upp till? Jag blir ärligt ledsen.

Kan vi inte alla bara vara vettiga och kloka och diskutera världsproblem och sträva, sträääva, komma någon vart, kanske prata lite om hur härligt det är med sommar och värme och att det är gott med vin och kul att spela fia med knuff med sina vänner, hur skönt det är när man känner basen dunka igång hela bröstkorgen, hur underläppen kan börja skaka sådär när man blir nervös för att man träffar någon som har sexigt orakade kinder och vackra händer, eller att somna i en park och vakna upp med brända kinder eller hur jävla snygg man kan vara när man dansar eller hur fint det är med normalstora bröst, trötta ögon och ärr på knäna, fräknar på axlarna, ni vet, kan vi inte bara vara så ett tag och kanske strunta i extentions och videobloggar som förklarar hur sjukt efterbliven man är?

Ja vafan, vi behöver inte bli pretentiösa, överdrivet sofistikerade, vi behöver inte dricka rödvin och skriva dikter och säga att alla borde gå runt osminkade och inte alls tänka på vikten eller att se ut som något för världen. Det är kul att sminka det där trötta ansiktet, att ha på sig klackar, eller trycka upp brösten lite extra, måla på lite såntdär brunt för att se naturligt solbränd ut. Det är kul att fuska. Det är kul att se bra ut. Men vi kan väl tycka om varandra som vi är, lite mer i alla fall. Och sluta se ut som hej-kom-och-hjälp-mig när vi är 18. 18!!! Fan, hjälp mig.

Åh ventilera. Ventiiiiilera. Är det ens värt att kommentera? Nä, jag vet inte.

Tacka vet jag såna som Hanapee, silverfirren och schulmännen. Vi behöver lite mer såntdär, lite mindre geggigt rosa plut och pushup!

Sånt gör jag en tisdagnatt. Blir upprörd och underhållen på samma gång. Väntar på att J ska komma hem, nyjobbad och sådär härligt trött, skedmode. Sitter i soffan med täcke och en varm laptop i knät. Jag och Enzo ser på vänner samtidigt som Regina Spektor trallar på bra i bakgrunden. Multitaskar.

Skulle somna i tid var det sagt.

Men efter en dag med ryggen mot vår fina sundsvallsstaty i faaaantastiskt solsken och sen ett glas vin och sushi, så var det någon som slumrade till i mammas trygga säng. Ja vad säger man.

Arbetslös.

Sommar.

Man ska inte klaga.

Two weeks

Nu är sommaren häääär, som Pontiak skulle ha sagt.

Man kan gå barbent klockan 23 på kvällen, och ingen är gladare än jag, hohoho!

Ikväll blir det fest!

I alla fall för Sanna.

Let's fuck it up boys

Konstigt.

Det är så konstigt att vara tillbaka.

Jag är inte van vid ensamheten. Jag är van vid att alltid ha någon bredvid mig. Här kan man välja. Jag kan stänga in mig i sovrummet och sitta där och vicka på tårna tills jag känner att jag inte vill vara ensam något mer. Här kan jag gå långt ut i skogen och sätta mig mitt i och känna mig ensammast i världen, utan att behöva vara rädd att det ska komma någon ful människa och störa mig i mitt ensameri. I London är det fullt överallt. Även när det är tomt är det fullt. Där det är tystnad, är det ändå alltid någon. Alltid någon som slåss över en plats att få sitta själv på. Men man hittar den aldrig.

Det som också är konstigt är att när jag stod mitt på oxford street med alla stressade människor runtomkring så kunde jag tänka att jag aldrig någonsin igen vill vara på något annat ställe än just här. Här. Mitt i stressen. Mitt i London.

Nu vill jag inte alls vara där. Nu vill jag vara här, precis här. Eller vart vill jag egentligen vara? Det är så svårt. Jag är alldeles för ung. Inte tillräcklig mycket visdom i blodet. Ingen blues i brösten.

Men jag lär mig. Snart så lär jag mig.

Jo i alla fall. Man tycker ju att man borde komma hem med lite musiktips osv, vilket jag inte har. Som sagt, jag har jobbat för mycket, sett för lite, hört alldeles för lite. Så om ni har något nytt och fräääscht, tipsa! Tipsa tipsa tipsa! Nu är det min tur att lyssna på musik och nynna i duschen.

Jag menar jag lyssnar fortfarande på Doves the man who told everything och en gammal bright eyes skiva. Nog för att det är bra. Men nytt? Njaaa..

Midsommarfirande;

Check.

To; S

Nu är jag tillbaka.

Försöker få mitt lillfinger att hitta tillbaka till åä och ö också. Knivigt, då jag automatiskt skriver svenskengelska. Inga prickar.

Men jag är hemma. Jag är här med åna äna och öna och det känna bra-a-a-a.

Och jättejobbigt. Men det är väl lite så det ska vara antar jag. Avslutat ett kapitel påbörjat ett annat. Herregud jag är ju fortfarande ung. Brösten fortfarande under hakan och lena kinder.

Nä, men ni vet. 21 år. Har ju ett par kvar. Ett par till platser att undersöka.

Just nu hans manliga bröst med mina ivriga fingertoppar. I cirklar. Kryper in i armarna och undrar hur länge jag var borta egentligen. Spelar ingen roll, nu är jag tillbaka och vill börja om. Nu börjar vi om, Sundsvall. Nu hittar vi tillbaka till varandra igen. Mina 39;or pa dina gator. Mina minnen som leder mig in i barhörn och stränder och platser som jag vet som jag kan som jag aldrig glömt.

Det är lite tryggt, och lite fegt, att åka ifrån allt man kan. För man få börja om och man får välja och man får plocka och man får klippa och klistra, skapa sitt eget liv utifrån sina egna mål, man får glömma och man får minnas lite som man vill.

Nu när jag är tillbaka så kommer allt. Liksom rädlsa och sorg. Saker som har legat och puttrat under huden men som försvunnit i sorlet från Londontrafiken.

Algot är här igen. Som om han någonsin varit borta, nej. Men han är liksom på alla gator jag går, i alla människor jag ser, i alla dikter och texter jag skrivit. Och då är det inte lika lätt att gömma sig. Inte ens i sorlet.

Det både kokar och knottrar. Huden. Jag är nära J igen och jag vet inte hur man beskriver en sån känsla. Den bara är. och den är där. Påminner mig om alla sköna dagar och härliga känslor och jag tycker för en gångs skull att Sundsvall är den vackraste staden i hela världen. Med de vackraste gatorna och de vackraste namnen. Jag är glad att jag är tillbaka.

Den här bloggen är tillbaka.

Är ni fortfarande kvar?

20.36

London ar varmt. Solen har legat pa lur bakom molnen hela dagen. Anda ar asfalten varm, traden svajandes och dorrarna star fortfarande oppna. Nu kan jag mer an en sommar. Brittisk. Bleka manniskor med sonderbranda axlar. Stora parker. Tystnaden. Staden som tands och slacks, aldrig sover. Ljuden. Som att inget star stilla har. Jag vagar inte ens rakna hur manga ganger jag har gratit de senaste veckorna over att jag ska lamna allt det har.

Jag trodde jag kunde Sundsvall. Aldrig skulle lara mig London.

Sa star jag mitt upp i det och plotsligt kanns det som att det har ar det enda jag vet.

Hej

Jag ar trott.

Det tar pa krafterna att leva pa gatan.

Jag och S packade med oss diverse kartonger och tidningar fran jobbet, fick lana med oss en kvarglomd rock ocksa, det borjar bli mysigt i vart horn pa oxford street. Kyligt nar det regnar, men haromdagen erbjod sig en lang man oss sitt paraply. Svart med vita streck. Jag har lite svart att sova da jag kanner att jag maste vakta min vaska hela tiden, da det ar det sista jag har kvar. Ligger som en liten kattunge uppepa den och kurrar belatet.

Na, inte riktigt sa. Men ni vet nar himlen kanns ovanligt gra, och marken ovanligt hard, luften lite for kall. Sa kanns det nu. Som att livet ar lite tungt.

Vill ni veta hur det borjade?

En dag i januari.

Sen senare en dag i februari sa gav jag bort min telefon till en svart man i en svart bil. Han erbjod sig att tanda min cigarett. Jag gav honom min chokladkaka och en kram. Han did let me off the hook. Ni vet nar man inte kan betala for taxin, da ger man tydligen taxichaufforen sin mobil istallet.

Hur som helst sa gick jag runt dar i hamnen, letade efter sweden gate, enda stallet jag visste som lag i narheten. Utan telefon och varma klader. Filosoferade. Sag seglen. Utan vind. Faglarna i vattnet. I min hand cigarett efter cigarett. Kylan som gor knogarna vita. Stangslet som ar hogre an jag minns det. Biter fast cigaretten mellan tanderna samtidigt som jag forsoker klattra over, mina fulla fotter och fumliga hander mot det kalla stalet. Gud. Nar gjorde man nagot sadant senast?

Ja sen somnade jag i alla fall gott men vaknade upp med huvudvark och lite angest over att jag inte langre hade nagon mobil.

Men nu mar jag bra.

Forutom att vi inte har nagot hem och att det dar hornet pa oxford street faktiskt inte ar mil ifran.

Sen nar blev jag och S hobos?

Haha. Nu skrattar vi lite. Jo, for det ar ju lite roligt i alla fall.

Har ingen aning om vad J gör nu

han sa att han var på jobbet

vet ni?

Sånt här är för mig konst

Sånt här vill jag göra när jag är tillbaka

Can't you find a clue when your eyes are all painted Sinatra blue

Tre timmars sömn, sen tillbaka igen.

Nu väntar staden och Josef för en lunch. Ser kallt ut ute. Grått.

Om jag har tur hinner jag ut innan två i alla fall, det har jag inte lyckats med de senaste veckorna. Jag vet inte, men på något sätt finner jag en varm och mysig J under ett varmt och skönt duntäcke liiite bättre än en halkbana ner till stan medan himlen är sådär grå och dyster och luften sådär kall och rå.

Dagens Bon Iver

Kan inte somna om.

Tänker på lördag. Får ont i magen.

Tre dagar.

Istället försöker jag tänka på annat och bli trött igen,

http://www.1000apor.se/blogs/alex

Den där, han är ett geni! Jo.

Jag ligger ensam i sängen

jag vet inte vart J är

Vet ni?

Dagens länk: http://www.blackcabsessions.com/

Fantastiskt!

Klicka Bon iver, åh min favorit.

Jag har inte kommit längre än att jag nu har på mig ett par tights och letar efter min bh som en besatt. Enzo har hittat tiger som han tuggar på frenetiskt, ingen brådis med andra ord.

Jag är utsvulten och börjar känna av min tidiga morgon.

Skogspromenad med hund och josef, sen en kaffe på barre så har jag fått tillbaka hästarna igen.

Måndag.

Godmorgon!

Är det kallt ute?

Jag sitter med en turban på huvudet, en tandborste i munnen och så kroppen inlindad i duntäcket. Inte helt pepp på att gå utanför dörren. Försöker få kontakt med omvärlden för en prommis, men alla verkar sova. Främst Josef.

J's alarm väckte oss klockan sju, och när han stängde dörren kunde jag inte somna om igen. Timmarna efter det har jag tillbringat med datorn och diverse bloggar och youtubeklipp. Enzo kommer in ibland och lägger nosen på sängen och tittar på mig sådär som hundar gör. Annars brukar han väcka mig med tungan i mitt ansikte. Jag föredrar det första.

Gårdagen spenderades med kärleksfilm på fyran och sushi. Vad det är skönt med semester!

Titta vad jag precis lyckades med, ett svenssoninlägg! Real bloggarspirit!

Nu ska jag och Enzo ut i snön, sen ska jag sätta på mig tofflorna och så ska jag och tovorna tillbaka till sängläge. What a day!

som en sommardag

Nu äter vi pizza! Och ligger i soffan heeela dagen, så hörs vi imorgon.

Ey, 2009!

2008.

Det började en dag i januari. Jag vaknade bakis. Min senaste måltid var pyttipanna med rödbetor. Jag hade hört nickes små tassar knacka på dörren en timme, liggandes utanför i något som kan ha varit fosterställning, jag snusade S i nacken och visste att det var mycket som väntade. Frukost. Den där franska låten. Johan som inte kunde hitta sin mantel, sovandes i S säng och smetade ut mascaramustashen på den vita kudden. Hjorten som tappat förståndet och målat hela ansiktet grönt rött och gult. Vacker som en sommarmorgon.

Så blev det februari, jag skrev klart min bok, klickade spara och lät den ligga. Jag bestämde mig för att flytta ihop med E. Och där bodde jag och E i det skeva gula huset på storgatan, tillsammans i något som kan ha varit två månader Å världen var vår! Vi delade allt. Frukost och dusch och kläder och hårschampo. Vi tog oss till Stockholm över dagen, drog fingrarna över silkestyger, drömmar. E var business, höga klackar, vita väggar och en kall natt. Jag mötte min idol med tre meters pälsmössa. Heja bob! Kom tillbaka. Å det! var en tid då jag gillade att spy i tid och otid, fann en viss förtjusning över 30+, lyssnade på electro pop och kände mig allmänt psyko. En natt drack vi tysk sprit ifrån en colaflaska med Jens och Oskar, karatefylla, och mitt oroshjärta började klappa igen. Kort därefter flyttade jag ut. Och tillbaka in med mamma igen. Med frukost på bordet och flaskorna tömda. Trodde jag

- Tills det blev början av mars och jag och S laddade mer än oftast med sprit, ibland med flirtburkar och ibland med vin men alltid hamnade vi på samma ställe - i dimman. På Es vardagsrumsgolv med strips och hamburgare, i snödrivor, I J's säng. Aldrig har ångesten varit så total som de kalla dagarna i mars. Men se, så vänder det. Och plötsligt är det april. Det börjar bli soligt ute. Jag har börjat räkna ner.

Jag finner fler och fler anledningar till att dricka vin.

Jag vaknar allt oftare i hans säng. Smyger på tårna på morgonen. Pussas i gatuhörnen. Diskret, men fint. Jag tycker att det börjar bli lite tungt att räkna ner. Men fortsätter. En månad.

E knäpper de sista knapparna i tröjorna, viker dem försiktigt och lägger fram dem på glasbordet. Jag kan se i hennes blick hur hon sörjer. Jag med. Spelar hitten och tänker tillbaka på första dagarna. Det är en speciell doft i butiken. Hon tänder ett ljus. Pillar på sidenklänningen i hörnet. Suckar lite. How swede it is stängs igen. Jag och E sätter oss på torget i solen och äter årets första mjukglass.

Vi går ut och leker en lördagkväll. S och Nicke kommer på en ny dans - Knullhoppet. En timme senare tar vi en taxi till granloholm och dricker jäger med Niklas pappa, medan hans mamma berättar om sin basketkarriär, jag kontrar med min fotbollskarriär. S gömmer sin väska i brevlådan. En historia vi inte förstår. Jag blir full. J ringer från någons soffa i fjällen. Jag börjar förstå att samtalet över salladen en tidig morgon i mars är ett ögonblick ifrån.

Så blir det maj. Jag förstår inte varför A inte ringer mig. Varför kommer du inte hem när du vet att vi saknar dig? De säger att han kanske bara behöver vara själv ett tag. Han kanske solar. Han kanske är ute i djungeln, han kanske inte kan ringa, han kanske, han kanske, han kanske. Allt han kanske gjorde spelades upp som en teater i mitt huvud. Jag såg honom i ett kloster. Jag såg honom svinga sig i lianer. Jag såg honom skratta när han surfade på högre och högre vågor.

På jobbet spelas Markus Krunegård.

Jag förstår fortfarande inte vart A är.

Men så hinner något ikapp mig och jag kan inte andas. Och livet känns plötsligt litet och onödigt och förjävligt och helt meningslöst. Letar rätt på bilder och begraver mig i någon slags likgiltighet. S och jag åker bil mest hela tiden. Stannar ibland. Försöker aktivera oss. Går in på konstiga loppisar, fyndlagret, köper böcker, lutar bak sätena och sitter kvar i timmar. Ler ibland och minns. Gråter. Försöker. Hela maj igenom. Trots allt ska väskor packas, mat lagas, klänning införskaffas, dagar tas vara på. Slutet av maj minns jag som mest i hans soffa. Den längsta slow show vi har att bjuda på. Varenda sekund är viktig. Kramas hela tiden. Tycker att vi är löjliga, men rycker på axlarna. Så är det adjö, goodbye, auf wiedersehen. Två dagar kvar. Det är den 25, slår vårt första rekord. Mina vänner står i hamnträdgården och försöker skicka Nicke in i omloppsbanan. Å de lyckas!

Sista grejen ligger i resväskan. Bowlingklotet i magen. Hundra frågor.

Så lyfter vi och landar på engelsk mark. Varmare. Fuktigare.

Två stora väskor, övervikt på 20 kilo var och nyfikna hjärtklapp.

Stiger in i en taxi och den stannar utanför vår lägenhet. Vår.

Han skrattar, säger att vi inte överlever en dag.

En dag kom att bli flera.

Juni får vi vårt första jobb. S skakar hand med en kort australienare. Dagarna på Loop inleds. Paniken i baren de första veckorna som får knäna att skaka. Drinkarna som blir godare och smidigare allteftersom. 05morgon med brunbrända ben i parken. Ensam. London när det är som vackrast. Tystnad och broar. Hon ställer sig mitt i allén luktar på en blomma och säger att det luktar Sverige. Hennes mamma har sådana på bron. Vi längtar hem. Ibland. När vi inte gör det, gör vi annat. Klär på oss fina klänningar och bara finns till. På stan. I baren. I sängen. I parken. Lär oss hur man gör. Sakta. Men säkert.

Korkar upp bubbel, sitter på en filt i parken lyssnar på ljuden som flyter ut.

Två veckor går och A ska begravas. Det är med tyngd det där flygplanet lyfter och drar in hjulen. Tunga vingar. Hatar plötsligt hav. Vill inte se ut över sjöarna, stränderna, broarna. Vill blunda. Och det gör jag. Tills vi landar. Jag har den svarta klänningen i resväskan. Försiktigt ihopvikt. Landar i ett blött Sverige. Dagg. Grönt gräs. Men blött. Allt är blött. Ångrar valet av packning. Rosa skira klänningar och sandaler. Möter upp honom och det är genuint. Och skönt. Vilar i hans närvaro och vaknar till en blötare morgon. Det droppar från björkarna och den svarta klänningen ska på. Han hjälper mig att knäppa knapparna bak i ryggen. Jag vet inte om man ska göra sig fin, eller om det inte spelar någon roll. Knyter de vita skorna vid foten. Går utanför dörren och vet plötsligt inte hur man står upp. Eller hur man gör när man säger hejdå till någon som man. inte. kan. säga. hejdå. till. Hur gör man?

Möter upp S. Jag gråter hela dagen och tänker att aldrig har det gjort så ont inuti. Tänker att det finns inget värre än saknaden. Tänker att A, nu är du med mig, hela tiden, vart jag än går. Tiger.

Avslutar de lugna dagarna i hans stuga, tar årets första dopp i årets kallaste hav. Torkar framför brasan, tänker att J, nu har vi trillat dit. Han drar handen genom mitt hår, jag dricker två flaskor vin, och plötsligt är jag tillbaka i London igen.

Juli och Augusi sitter ihop. Jag njuter av tidiga mornar i parken. Slutar jobba 05, 08 är jag uppe igen och springer benen av mig i hyde park. Ramlar omkull i gräset med bikinin, en bok, och en snuskgubbe tio meter ifrån. Solar. Försöker slå Sverige. Jag och S är ute med bara ben och pratar engelska på rockklubbar och indieställen. Dansar till Dylan och Killers. Går på festivaler. Står i hyde park och lyssnar på ungdomsidoler, trallar mer, blir fulla, ramlar omkull, blandar äckliga drinkar och klär oss i jordiga ponchos. Christian börjar pussa S mitt på munnen på öppen gata. S flippar. Och Christian är blott en historia.

Klär oss i ränder, blandar äckliga drinkar, men godare än tidigare, sätter oss på ett tåg till Readings. Fält och kullar och berg och grönska. Tält, uppslagna ett efter ett. Bloc party på avstånd. Pojkar som sparkar på soptunnor och gör ljuv musik. The killers i hörnet. Fyllesamtalen till Sverige. Känslan som börjar i tårna och fortsätter upp till hårfästet när han sjunger första meningen i mr brightside. Minns bra dagar och blundar. Natten slutar i ett blött tält med en lång grön orm och en plastig cowboyhatt. S vaknar upp med rosa färg i hela ansiktet. Får skjuts in till tågstationen. Kommer hem, ramlar omkull i sängen och tycker det luktar fruktansvärt mycket rök om skinnjackorna. Minnena hela. Äntligen.

Åker hem och försöker hinna med de sista sommardagarna. Badar trots att det är för kallt. Solar, fastän det inte är någon sol. Ute i stugan, letar katter bland bräder, spelar spel som spårar ur, baaaarbent, ser skräckisar och förundras över hur jävla vackert Sverige kan vara. Sitter senare på mammas terrass och dricker drinkar. Tappar bort J i dimman hittar tillbaka och somnar gott. Sen tillbaka igen.

Höst och jag jobbar mer än något annat. Byter ut tankar med S om nätterna. Minns lugna dagar och längtar tillbaka, men trivs med ett nyuppbyggt liv. Kliver upp i jobbet. Och det är kul. Och det är svårt.

Mornarna på bögklubbarna har tågat in. Söndagar i något som inte kan ha varit något annat än förvirring. Borttappade väskor och upphittade neonrör och rosa peruker. Lär mig hur man lever ett annat liv. Trivs inte. Så nöjer mig med en Brahma och vilda diskussioner på engelska som jag lärt mig förstå.

November, jag ser inte längre dagsljus. Det är bara mörker. Och det där eviga blinkande ljusen på selfridges. Julgranen i hörnet av baren, idioter till kunder, träningsvärk i kroppen, lite sömn, feberyrsel och sjukhusbesök. Håll ut, tänker jag, och håller ut, enda in i december.

Ligger kvar i sängen, säger att jag kan inte jobba idag. Det går inte. Nu åker vi hem. Den 21 åker vi hem. Möter upp ett kallt Sverige. Vintern har slickat staden vit. Mysigt. För första gången sen jag var tio. Skjuter upp tillbakaresan. London kan vänta.

2009, må du bli mitt bästa år.

Nä nu måste jag stänga ner.

Packa.

1. långkalsonger
2. förståndet
3. glatt humör

Vänner, börja ert nya år bra, sen så går det bara uppåt! Jag känner det på mig.

2009, the new black.

Schkål.

Hur tror ni juldagen slutade?

Så mycket som man förlagt. Texter och bilder.

Var det verkligen ett halvår sen jag senast satt här? Och kämpade med ett engelskt cv? Satt fåglar på brors axel, horn i Amandas hårfäste. Hur synen att se på saker förändras-

Är det där jag nu? Eller skulle jag ha gjort det annorlunda?

Kan inte låta bli att skämmas för mina gamla texter. Samtidigt som jag fascineras.

Jaha, var det där jag. Fränt.

J ligger och sover.

Jag sitter ihopkrupen i soffan och kan inte somna om.

Enzo ligger på hallmattan och grymtar.

Känner att livet är fint såhär. Det är det här jag har saknat.

Tunga andetag och så dem där hundtassarna mot parketten.

Bra dagar i Sundsvall.

Sju gånger.

Slå det om ni kan.

Menade du allvar när du sa att du skulle ta hand om katten!?

Plingar på dörren på falken.

Menade du allvar när du sa att du skulle ta hand om katten!?

Ja... Då.. Men det kan jag. Nog. Eller ja, varför inte.

Pappa har alltså lovat att ta hand om grannkärringens katt. Notera; inte för att hon ska på semester. Utan för att hon ska flytta. Så pappa ska nu ha katt på heltid. Jag slår vad om att han hade druckit en öl eller två när han lovade bort sig.

Men jag ler inombords.

Han kan behöva en kompis när han sitter ute på verandan och röker.

Pappa och katten.

Fint.

Nu är hon hemma.

För det här är verkligen hemma. Jag vet den här stan, de här gatorna, det här huset.

Och så är det snö och jul och jag känner mig lugn och skön i kroppen. Aldrig har det varit så skönt att få stryka någon över ryggen, som det är nu. Aldrig har närheten varit så nära, som den är nu. Avståndet får närheten att kännas på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. London känns år ifrån. Så därför bestämde jag och S oss för att åka tillbaka två veckor senare. Det gror oro i min mage. Jag och det där oroshjärtat, ni vet.

Jag har någon slags ångest för att lämna allt det här igen.

London är underbart.

Sundsvall är hemma.

I like to think I'm the mess you wear with pride

Snöar det?

Kommer det snöa här?

Är det jul utan snö?

Kommer ni ihåg när man satt bakom lekstugan och åt snö för att det smakade gott på något underligt vis? Eller var det bara jag?

Jag vill åka pulka. Jag vill sitta längst fram med någon bakom mig som kan känna hur mina hjärtslag rusar av rädslan och kicken av att kanske ramla av, eller åka ut på sticksjöisen som precis har lagt sig.

För mig är snö barndom. Och även om jag inte gillar vintern så har jag en fånig relation till den första snön. Att jag sen står i ballerinaskor och väntar på bussen i minusgrader och förbannar den jäveln som kom på att det ska vara kallt under vintern, är en annan femma.

Men att vakna upp och kolla ut, och se den första snön som har lagt sig som ett vitt täcke över denna stenstad, det är för mig poesi.

Märker ni att jag börjar längta hem? Jag som rymde ifrån kylan och julen, klär sig nu i rött och tycker det är okej att vi satt in en julgran i barhörnet redan i slutet av oktober. Traditioner mina vänner, det är något som aldrig går ur en. Jag saknar pappa och hans stickiga kinder, mamma och mitt huvuds tyngd mot hennes axel. Jag saknar Pelle och jag saknar Daniel och jag saknar våra traditioner. Hur vi öppnar julklapparna, hur vi nickar till i soffan, hur mamma bjuder på glögg med alkohol men jag får aldrig smaka, för att jag är ju minst. Det gör mig inget.

Om jag gråter? Ja.

Jag är sjuk igen. Jag blir aldrig sjuk. Jag har gråtit hela dagen. Jag gråter aldrig.

Satt som en övergiven kattunge på sjukhuset och försökte andas genom näsan så att de inte skulle höra mina upprörda andetag. Men det gick ju inte, eftersom den är ur funktion.

Jag gillar inte folk som tycker synd om sig själv, men när jag är sjuk - jisses, ynklig och hopkrupen.

Det är så mycket oj:ande och aj:ande att jag blir less på mig själv. Men ni vet känslan, när man försöker ta sig upp ur sängen, utan krafter, orkar knappt gå till duschen och när den första vattenstrålen träffar bröstet så kommer tårarna automatiskt. Hur kan vatten göra så ont?

Hur kan jag komma hem till Sverige och se ut som en knarkartant med rosa nästipp och svullna ögon. Jag har inte rakat benen heller - på flera veckor. Den enda som ser dem är S, och hon får stå ut med lite stickande när jag trasslar in mig i henne i sängen, jag menar, hon sticker ju mig.

Men såhär var det tänkt. Jag tänker inte träffa någon förrän jag har rakat mina ben, snyggat till fejset, färgat håret, noppat ögonbrynen och slagit in min nysolade kropp i en röd rosett som någon gladeligen kan få knyta upp. How about that?

Eller älskar ni mig ändå, trots mina stickiga ben och knarkarlook?

Bon iver går på repeat. Jag vet inte om det gör mig glad eller ledsen. Men det rinner längs kinderna. Nä. Jag tror inte jag är ledsen, det bara är så.

Tror ni inte att kroppen måste få utlopp ibland för all pest och pina man gått igenom? Det tror jag. Och jag tror det var dags nu. Ut med det gamla, in med det nya. När vi träffas är jag mjuk och go. Inga hårda kanter. Törnarna, borta.

Jag börjar om två timmar. Jag ringde min gay friend och sa att nä nu syns vi inte förrän jag kommer tillbaka. Jag tänker inte gråta. Jag grät inte. Men när vi la på så bölade jag som en liten bäbis.

En gång i tiden gillade jag att gråta. Tyckte det var skönt. Men sen så tyckte jag att det var hemskt onödigt och att gråta inför folk var nog min största rädsla. Ni vet blicken som man får av hon som sitter bredvid en på bussen och sneglar försiktigt under luggen. Eller de där tre sekunderna när man passerar någon på gatan och de hinner se en tår på vänstra kinden och man hinner se hur något nyfiket läggs över blicken. Sånt där kan göra mig tokig. Jag är så nyfiken. Jag vill så gärna veta vad folk gråter över, jag kan ju också vara den där tjejen på bussen som verkligen inte kan sluta titta, även om jag verkligen försöker.

Joannas memoarer. Fantasin rycker tag i mig och drar med er till mina vråer av tankar och funderingar. Skitkul. Jag fattar. Nu lämnar vi det och jag kan dela med mig av något intressantare istället.

S la sitt huvud mot mitt bröst inatt, jag trodde det var en gigantisk råtta som låg där och paniken spred sig genom hela kroppen.

LIksom, vem fan vill ha en råtta liggandes på bröstet?

Jag har inte bara feber, jag är trött också.

En dag ber jag om ursäkt för det här fantastiskt tråkiga inlägg.

Ps. Josef, son, juldagen blir ännu en backless tribute, till din ära. Puss. ds.

Fotnot: Jag har slutat äta snö.

gday

Det står tre turkar utanför fönstret och skriker yalla yalla medan vi ligger inne på en blå plastmadrass och kollar på the grudge. Jag är övertygad om att pojkarna är mer rädd än vad jag är. Förutom en mysig kväll så har vi både cola och chips. Bra kväll alltså. Sverige sällskap är alltid uppskattat, speciellt om de har tourettssyndrom. Tach grodan Davve för lån av teknologin!

Kastar ivag ett inlagg innan jag kastar mig sjalv i sangen igen.

Vad fan ar det med vinterinfluensor? Ger aldrig med sig. Min har nu gatt ifran bihaleinflammation till oroninflammation och nu ar jag overtygad om att jag fatt en hjarntumor ocksa. Plus att min hals ar ett javla helvete. Ja vad sager man? Happy times!

I alla fall sa har jag och S hittat dromlagenheten nu. Svinbra kan man tycka, men da maste vi forst fa ivag varat dubbelrum. Om nagon vill flytta in innan den 15 december sa ar ni valkomna!

Sa nasta vecka ska vi slanga fram 2000 pund bara sadar. Ha overseende med julklapparna vanner, det kan handa att jag maste satta mig ner och sticka ihop sockar och diverse gavor till er.

Vi syns snart!

/Jo

Bildspel

Du ar horan i mitt liv

Ganget, do you remember those days?

Mmm.

Minns du kanslan, av tyngden i magen?

Hur de ivriga fjarilarna kandes i tarna, men hur det tillslut borjade darra i fingrarna.

Klockan som hela tiden gor sig pamind.

Orden som tvingas igenom bara for att de maste.

Och sa dagen efter jag tog mina resvaskor genom dorren och satt mig pa ett tag pavag ifran. Hur det skramde mig och fascinerade mig pa samma gang.

Flyget som lamnar det ena

valkomnar det andra.

De nymalade vita vaggarna. De skitiga fonstrena och nya randiga lakan.

Vaskorna som skjuts under sangen

och den gula ankan som karleksfullt placeras pa hyllan intill spegeln.

Jag ar dalig pa sms.

Och pa msn.

Och pa att ge livstecken ibland.

Men ord vet jag.

Och det har vet jag.

Att det pirrar an.

Jobbfesten borjade med fyra timmars genomgang av julen. Och shotsrace (vilket team Jo, S and Kevin sjalvklart vann)

Avslutades med att vi alla blev utslangda fran zoo bar for att tva, tillsynes, oskyldiga barbacks far for sig att ta kokain pa toan. Josses, vad hande med den smidiga franskan och de dar fyrkantiga glasogonen. Gomde skrattet bakom handen. Skenet bedrar, liksom.

Vidare till tiger tiger. Dar jag och S redan haft vara 15 minuter i rampljuset. Bestamde mig for att stalla mig utanfor vansinnet och se pa istallet. Vem gick hem med vem var en lek vi lekte dagen efter. Nyfiken pa hur de kommer se ut nar de ger varandra de dar blyga blickarna och liksom smeker handen mot den andres rygg nar de tror att ingen annan ser. Hur manga karleksforklaringar kommer egentligen inte genom en dalig fylla? Och dagen efter ar det anda ingen som minns.

Alkoholen fortsatter att forvana mig.

Tisdag kvall med cava i soffan och den gra ulltrojan.

Piper till pa mobilen.

London's gone cold again.

Ja, fan.

Hej!

Klimatet.

Blir liksom varmare och varmare.

Borde det inte vara tvartom?

Jag ska hem till en somnig S nu och gora italiensk mat.

Sen ska jag jobba.

Och fran nasta vecka fram till den 21 december kommer ni nog inte se mycket av mig.

Jag undrar om man kanske ska saga upp sig redan nu och ga i ide istallet?

Nagot sager mig att det har kan komma att bli tungt.

70 timmar. Happy days!

Hide

Ey!

Så. Nu är jag här igen. Jag ser på vänner, det känns lite som hemma. När jag inte kunde sova. Alltid vänner. Eller sex and the city. En sallad. Och så jag. Här borta är vi lite fler än bara jag. Längesen jag gick och la mig själv nu. Eller vaknade upp själv. Eller kände mig riktigt riktigt ensam. Vilket man faktiskt kan behöva ibland.

Jag har haft en ledig dag idag. Medan S och Nina var och kollade på bron och alla ljus, låg jag hemma i min säng, helt ensam, och kom på att min topp tio innehåller definitivt sova.

Hur rolig är jag liksom?

Jag och S har bokat en resa hem till jul också. Det känns bra. Även om jag inte riktigt vet hur man förhåller sig till julen och allt det som hör till. Men det är fint med rött och klä upp sig lite för att sätta sig ner och äta julmat och alla måste vara snäll med varandra. Ibland behöver man. Måste man. Det är bra. Att folk tvingar sig själv att vara medmänsklig och varm. Konstigt att det infaller under kallaste årstiden dock.

Jag har funderat, och jag kom fram till att jag vill åka till Scotland med min kamera, mössa och ett par stövlar. Bara gå runt. Vara, ni vet. Kanske bo på ett såntdär litet mysigt hotell mitt i ingenstans. Å det ska vara höst. Eller försommar. Vill någon åka med mig?

Annars så skulle jag behöva shoppa lite. Åh. Beroendet. Kliar i fingrarna. Drar fingertopparna över silkestyger och tunna klänningar. Man vill ju vara,

trendig.

Frihet

Avstandet kanns tyngre ibland. Langre. Kortare. Narmare.

Det ar det har de kallar distans.

Forsoker lara mig det. Vissa dagar ar det svarare. Andra lattare.

Som idag. Jag sov bort hela dagen. Hade en till sandar overklig morgon pa en av gay klubbarna. Holl Kevin i handen. Min basta bogkompis. Han berattade om hur fantastiskt det skulle vara dar inne. Ljusen. Ljudet.

Ljudet. Det ar annorlunda. Man kanner det. I brostkorgen. Liksom dunkar. Hjartat hoppar over ett par slag. S viskade i mitt ora. Jag vill aldrig lamna det har. Det ar sadana kanslor man far har. Man hittar ratt pa nagot nytt, nagot annorlunda, nagot som man vet att man inte kommer hitta bland det gamla.

Vissa dagar tror jag att jag kommer stanna har resten av livet. Andra dagar kanner jag for att lamna det nu.

Ah London.

Ljusen. Ljudet. Fantastiskt.